Alla serier som behövdes var lite vikingatyp
Striden är det som fick mig att älska de första få Assassin’s Creed-spelen. Det fanns en enkel glädje att bli omringad av fiender, vänta på att de skulle attackera och sedan motverka dem till döds en efter en. Sedan började Ubisoft överkomplicera saker.
Några av komplikationerna var troligen nödvändiga. De enkla motattackerna från de tidigare spelen var redan tunna när Assassin’s Creed 4: Black Flag kom ut 2013. När serien kom till forntida Egypten i Origins fyra år senare var förändring nödvändig. Men när Ubisoft moderniserade sitt stridsystem i 2017: s Assassin’s Creed Origins och sedan förbättrade systemet i Odyssey lyckades det aldrig riktigt hitta en identitet som de första spelen hade. I Assassin’s Creed Valhalla verkar det dock som om Ubisoft äntligen räknat ut hur man gör kul igen.
Bild: Ubisoft Montreal / Ubisoft
Huvudkatalysatorn för Valhallas förbättrade strid är spelets inställning. Långt ifrån de två föregående spelens ädla krigare i antikens Grekland och Egypten, med sina noggranna dueller, handlar Valhalla om vikingar. Det betyder yxor och breda ord med tunga gungor och breda bågar. Det betyder också att striderna måste vara hårda, snabba och brutala.
I Odyssey och Origins var striden långsam och antingen taktisk eller tråkig, beroende på vem du frågade. Dessa spel följde i fotspåren av det komplexa svärdspelet i Witcher-serien och de rullande dodsna, sköldtunga blocken och paringtimingen av FromSoftware’s Soulslike-spel.
Alla dessa element finns fortfarande i Valhalla, men de förenklas och läggs i ett större system som känns unikt. Jag kan fortfarande blockera mina fienders attacker eller rulla ur vägen för en fallande yxa, men det här är inte välutbildade grekiska krigare med imponerande sköldar. Fienderna i Valhalla är oftast infanterister som bär träsköldar och svärd som ser ut som om de aldrig har använts. Och som det passar en vikingakrigare behöver jag inte vänta på det perfekta ögonblicket för att slå: att krossa genom träsköldarna är alltid ett alternativ och vanligtvis det bästa.
Att riva fienden med all vikingens glöd kan låta som om det skulle förvandla varje kamp till en knäppande frenesi, men Valhalla klarar mycket mer djup och utmaning än så. Ett av sätten det hindrar striden från att vara för lätt är med det stora antalet fiender det kastar på dig. Valhalla har några av de största slagsmål som någonsin har sett i ett Assassin’s Creed-spel.
Bild: Ubisoft Montreal / Ubisoft
Att raida byar, och till och med slott, är en övning som ofta kan spridas över stora områden hundratals meter långa. Byggnader brinner och bågskyttar regnar pilar från vallar, medan slagkramar splittrar fästningens trädörrar. Och bakom dessa dörrar finns dussintals och dussintals soldater, alla redo för en kamp.
Där tidigare Assassin’s Creed-spel hade små ordnade strider med noggrann undvikande och blockering, ersätter Valhalla i rå kaos. Dodging blir en sekundersreaktion snarare än en noggrann förutsägelse av en fiendes eller en annans attacker. Vid ett tillfälle i en tidig razzia sprang jag framför mina andra vikingar och kastade mig i mitten av nästan 20 fiender. Pilar flög överallt, svärd ryckte i ryggen på mig och jag var tvungen att ständigt röra mig och undvika, annars skulle jag fånga en vilseyxa mot huvudet. Det är inte så att det är mer eller mindre svårt än striden i Odyssey eller Origins; det är bara en annan, enklare typ av utmaning.
Under de senaste åren har spel blivit riktigt bra på glesheten i ”riktig” närstrid, där lika matchade krigare väntar försiktigt på öppningar i sina motståndares försvar. Det verkade definitivt som vad Assassin’s Creed Origins och Odyssey gick efter. Men få spel lyckas förmedla den filmiska spänningen att vara den bästa krigaren på ett trångt slagfält och riva lätt dussintals fiender. När jag var på rulle i Valhalla såg jag ut som Viking-versionen av Aragorn som skar igenom en armé av orkor i Lord of the Rings. Jag skulle krossa en engelsk försvarare till marken, sedan runda min yxa på fienden bakom mig och sedan gå vidare till resten av armén utan att missa ett slag. Det är där Valhalla är som bäst och där den hittar en helt ny identitet för Assassin’s Creed.