(Transkription av utfrågningen av FOLKET I FÖRENA STATERNA V. THE GARGOYLES)
ALLA STÖR!
Du kan sitta. God morgon allihopa. Vi har en lång dag med ärenden framför oss, så låt oss gå direkt till saken. De åtalade idag – Hugo, Victor och Laverne, i dagligt tal kända som The Gargoyles From Disneys The Hunchback of Notre Dame – har anklagats för att smutskasta en annars fantastisk film. Det påstådda brottet begicks den 21 juni 1996, mitt under vad som senare blev känt som Disneys renässansera. Men innan vi går för djupt in i själva filmen tror jag att det krävs lite bakgrundsinformation.
Bakgrund
Bild: Walt Disney Animation Studios/Disney Plus
1831 släppte romanförfattaren Victor Hugo sin bok Notre-Dame de Paris. Det var ett kärleksbrev till Notre-Dame-katedralen i Paris, som under århundradena sedan den byggdes hade förfallit. Medan en stor del av romanen ägnas åt att beskriva Notre-Dame i detalj, är Notre-Dame de Paris mer känd för sin centrala berättelse och karaktärer, nämligen en puckelrygg med namnet Quasimodo, som bor i katedralens klocktorn. Han blir förälskad i en romsk flicka som heter Esmeralda, som också tilldrar sig tillgivenhet hos ärkediakonen Claude Frollo och den aristokratiske militärfiguren kapten Phoebus.
Berättelsen blev en stor hit och romanen publicerades runt om i världen, med dess engelskspråkiga titel som blev The Hunchback of Notre-Dame. Med denna framgång kom förstås tvärmediala anpassningar.
The Victim: The Hunchback of Notre Dame från 1996
Bild: Walt Disney Animation Studios/Disney Plus
Den första frågan när Disney planerade att anpassa The Hunchback of Notre Dame till en animerad musikal för barn var oundvikligen, “Hur kommer de att göra den här romanen välsmakande för barn? Hur ska de ta bort allt äktenskapsbrott, tortyr, våldtäkt, mord och självmord?” Hunchback är inte främmande för adaptioner som sanerar materialet, inklusive operan La Esmeralda från 1836 av Victor Hugo själv, samt flera filmatiseringar, som alla går tillbaka till Esmeraldas död från romanen och låter henne överleva. Att göra berättelsen tillgänglig och acceptabel för barn är dock en stor utmaning.
Disneys film slutade med att fokusera på Quasimodo som huvudpersonen i vad som ursprungligen var en ren ensemblehistoria, som många andra anpassningar gjorde innan den. Esmeralda och Phoebus får en romantisk båge, medan Quasimodo får ett slut med fokus på självacceptans. Sammantaget var filmen vad folk har kommit att förvänta sig av Disney-fied adaptioner, även om The Hunchback of Notre Dame fortfarande är förvånansvärt mörk jämfört med de flesta Disney-animerade funktioner.
En kritik som rutinmässigt riktas mot filmen är dock hanteringen av den bistra tonen. För att motverka det lade manusförfattarteamet på fem personer och regissörerna Gary Trousdale och Kirk Wise till många ögonblick och karaktärer avsedda att ge komisk lättnad. Det är här dagens åtalade kommer in.
Åklagaren: Varför gargoylerna förstör Hunchback
Bild: Walt Disney Animation Studios/Disney Plus
I den kanske största förändringen från romanen (utanför handlingen) får Quasimodo tre gargoylevänner. Hugo, Victor och Laverne är stengargoyler som kommer till liv runt sin pålitliga vän. (Mycket som karaktärerna i Disneys animerade serie Gargoyles från 1994, men fånigare.)
På pappret verkar trion som ett rimligt tillskott till filmen. Det kan vara svårt att skildra Quasimodos inre eller ge honom meningsfulla scener, med tanke på att han spenderar mycket av filmen på egen hand. Varför inte ge honom vänner han kan prata med, för att uttrycka hans känslor och oro?
Problemet för många av de skadade parterna i det här fallet uppstår när gargoylerna försöker vara roliga – eftersom de inte är det. Däremot menar åklagaren att problemet inte är något specifikt haltande skämt, eller humorn i manuset i allmänhet. Manusförfattarna har överkorrigerat det ursprungliga problemet med att Quasimodo inte har någon att prata med och gett honom följeslagare som inte kommer att hålla käften. Närhelst gargoylerna är på skärmen, tjattrar de och tjattar oavbrutet. Det finns potentiellt kraftfulla, känslomässiga scener som avbryts av de tre gargoylerna som kommer in och sprutar nonsens. Åklagaren ber domstolen att överväga Bilaga A: “En kille som du.”
“A Guy Like You” sticker ut bland det annars obefläckade soundtracket, inklusive “God Help the Outcasts”, “Heaven’s Light/Hellfire” och “The Bells of Notre Dame”. Låten kommer när filmen når sin intensiva klimax. Quasimodo har precis hjälpt Esmeralda att smyga sig ut från Notre-Dame så att den lustfulla, hämndlystna Frollo inte får tag på henne. Quasimodo är slagen av henne, och gargoylerna försöker övertyga honom att bekänna sin kärlek till henne genom att bygga upp hans självförtroende och föreslå att Esmeralda också är kär i honom.
“A Guy Like You” är en dålig låt. Musiken är rivig, texterna är irriterande och hela sekvensen är malplacerad. Bakgrunden till låten är att Frollo förstör Paris med eld medan han letar efter Esmeralda, och låten slutar med att Esmeralda tar med Phoebus till Notre-Dame och avslöjar att hon älskar honom och inte Quasimodo, vilket gör hela låten både meningslös och osann.
Det är vad gargoylerna är: De är meningslösa. De sticker ut från resten av filmen på värsta möjliga sätt. De förringar dess mest effektiva, känslomässiga scener. Hur skulle någon kunna försvara dessa styggelser?
Försvaret: Varför gargoylerna inte är så dåliga
Bild: Walt Disney Animation Studios/Disney Plus
Försvaret vill notera att även om jag älskade The Hunchback of Notre Dame, även om jag citerade den som min favorit Disney-film, hatade jag dessa gargoyler så länge. De verkade som den enda fläcken på en annars perfekt film. Men när jag har vuxit och tittat på filmen om och om igen, har jag lärt mig att acceptera och uppskatta dem mer.
Folk tenderar att överdriva hur mycket av gargoylernas närvaro är komedibaserad. De har ett syfte med handlingen: De hjälper Quasimodo att lära sig vad han vill. De uppmuntrar honom att övervinna sin rädsla. De är de enda karaktärerna som inte dömer Quasimodo för hur han ser ut, tills Esmeralda kommer. De många söta och ömma stunderna med gargoylerna ignoreras när folk börjar sina hat-ranter mot dem. De är inte själlösa komedimaskiner, de är Quasimodos vänner först och främst.
Dessutom är röstarbetet på de tre karaktärerna perfekt. Jason Alexander, Charles Kimbrough och Mary Wickes är utmärkta i sina roller, och de väcker dessa karaktärer till liv.
Slutligen, när det gäller skämt, håller försvaret inte med åklagarens påstående att gargoylerna inte är roliga. Humor, som all konst, är till sin natur subjektiv. Medan filmens skämt är avsedda för yngre publik kan de avnjutas på flera nivåer. Som bevis skickar försvaret in videon “Funniest moments- The Hunchback of Notre Dame.” Videon i sig är inte bara ett bevis på att vissa människor hittade humor i filmen, kommentarsektionen är full av människor som citerar sina favoritskämt och hyllar filmens humor. Försvaret vill också uppmärksamma ett specifikt skämt från filmen: “Jag förlorar mot en fågel!” linje.
Den här raden blev en del ryktbar efter att videoessäisten Lindsay Ellis upprepade gånger spelade upp den i sin video “The Case for Disney’s The Hunchback of Notre Dame.” Det finns inte bara bevis på att många tyckte att den raden var rolig, den slutade med sin egen kulturella inverkan som meme. Ellis producerade till och med merch med linjen, utan visuella referenser till filmen. Det är bevis på gargoylernas breda överklagande.
Avslutningsargument
Bild: Walt Disney Animation Studios/Disney Plus
The Hunchback of Notre Dame från 1996 har aldrig varit den mest älskade Disney-klassikern. Icke desto mindre upprätthåller den en hängiven publik som älskar den djupt för hur den utmanar Disneys standardformel. Gargoylerna är kanske det enda elementet i berättelsen som inte utmanar dessa Disney-standarder, utan försöker istället replikera framgångarna för seriefigurer i andra Disney-filmer, som Aladdins snabbtalande Genie och Lejonkungens dubbelakt av Timon och Pumbaa.
Medan både hunchback-fans och belackare har uttryckt en bred avsky för gargoylerna, skulle det vara fel att säga att de är helt dåliga eller utan syfte. I själva verket, när man tittar på alla argument och bevis, slår domstolen fast att gargoylerna har lyckats i sin roll som seriefigurer som inte bara är avsedda att ge humor, utan att låta en film vara mer än dess allvarliga ögonblick.
Gargoylerna ger både Quasimodo och publiken en chans att uppleva kärlek och stöd. Utan dem skulle filmen bara bestå av Quasimodos isolering och självhat, Frollos lust- och överlägsenhetskomplex och Esmeralda som klarar av att vara instängd och maktlös för att stoppa sitt folks förföljelse. Hugo, Victor och Laverne ger publiken en paus från misären.
Så ja, de är ett felaktigt inslag i en felaktig film. Men hela moralen i Disneys Hunchback of Notre Dame är att lära sig att inte bara acceptera brister, utan att fira dem. Disney skulle kunna göra om filmen utan dem, möjligen som en av dess oändliga live-action-varianter på animerade klassiker. Men filmen skulle inte vara sig själv utan dem.
Domstolen beslutar härmed att, i fallet The People of the United States v. The Gargoyles, de tilltalade inte befinns skyldiga till brottet att förstöra Disneys Hunchback of Notre Dame.
Rätten skjuts härmed upp. Kronofogde, ta in nästa svarande: Gurgi från The Black Cauldron.