Ber om ursäkt till dem som ägnas åt septemberdagjämningen, men sommaren… är över. Och i backspegeln, en överraskande stor säsong för filmer.
Drottning Barbie var enastående i biljettkassan, med kvalitetsfilmer som Spider-Man: Across the Spider-Verse och Oppenheimer också där. Vi lever i en vild tid då en ny Wes Anderson-film (Asteroid City) överträffade en ny DreamWorks-animerad film (Ruby Gillman, Teenage Kraken) och en A24-film om Love and Stuff faktiskt fick fotfäste bland storfilmerna (det skulle vara Tidigare liv). Även Guardians of the Galaxy Vol. 3 var stabil, trots att han anlände i en Marvel-nedgång.
Pengar är förstås inte allt. Många mindre filmer vrålade i sina egna kretsar i somras, från Matt Johnsons komiskt brännande teknikdrama BlackBerry – som ger It’s Always Sunny i Glenn Howerton i Philadelphia allt kött att tugga på – till Tori och Lokita, den senaste filmen från bröderna Dardenne, som smög sig över från festivalkretsen till VOD och Criterion Channel utan större fanfar. Sedan finns det den stora mängden filmer som streamas under sommaren, vilket gör att de känns som nya. Ja, den Jackie Chan-inspirerade actionkomedin Polite Society och junkfood dino-thrillern 65 kan ha haft premiär tidigare under året, men de kändes som sommarsläpp när de äntligen släppte på Peacock och Netflix.
Det här är bara det nya. Men sommarens hunddagar är också den perfekta tiden att spela ikapp, vare sig det är med vinterns och vårens mintade hits eller med gamla filmer som du har tänkt att ta dig runt i hela livet. Jag är OK och erkänner att jag mest haft det bra med att titta på The Flash i somras, men vad beträffar spektaklet hade jag en oerhört överlägsen tid när jag tittade på The Big Hit, en Mark Wahlberg-ledd heist-film från Hongkong-trogen Kirk Wong, dvs. fast i X-Treme 90-talets Mountain Dew Cinema Canon. Ingen får slänga en film för att vara “en sockerrush”, “en berg-och dalbana” eller “ett live-action videospel” förrän de har sett The Big Hit.
Av alla filmer jag såg i somras — Nimona lovely; The Thin Man zippy briljant; Hur man spränger en het jävla rörledning; Mamma maffia? What the… — den bästa filmen jag såg i somras var The Eight Mountains, som nu streamas på Criterion Channel. Berättelsen är anpassad efter en smal roman av Paolo Cognetti och beskriver livet för två män som möts i de italienska alperna som barn, går skilda vägar och sedan återansluter i ett avgörande ögonblick. Pietro är ett stadsbarn från Turin vars pappa dör av att röra gräs och går till det yttersta för att göra det och flyttar sin familj till Grana, en utmärkt plats för glaciärvandring. Där träffar Pietro Bruno, en knasig unge från byn som drömmer om att bara hålla fast vid sitt arv från bergsfolket och göra ost. Men Pietros föräldrar tycker om ungen med frånvarande föräldrar och tar honom under sina vingar för att hitta en utbildning till honom. Inget går som planerat; som tonåringar avskyr Pietro sin far, Bruno är frånvarande från det liv han kände, och de två glider så småningom isär. När de träffas i 30-årsåldern utspelar sig kärndramat i De åtta bergen, förankrat av skådespelarna Luca Marinelli (The Old Guard, Martin Eden) och Alessandro Borghi (On My Skin) som de vuxna versionerna av de två pojkarna.
Regisserad av Felix van Groeningen (The Broken Circle Breakdown) och Charlotte Vandermeersch, uppnår The Eight Mountains en djupgående balans mellan vänskapens intima flimrar och det italienska landskapets vidd. Det här är inte en film draperad med grön-screenade matta bilder; van Groeningen och Vandermeersch släpade tydligt kameror, besättning och deras skådespelargrupp till bergstoppar för att rama in pampiga scener av två män som pratar på ett sätt som vanligtvis är exklusivt för IMAX-naturfilmer. På en rejäl två och en halv timme andas manuset djupt genom upp- och nedgångarna i Pietros och Brunos liv, vägar av konflikt och skönhet som ingen av dem kan förutse. The Eight Mountains-titeln hänvisar till det indiska kosmologiska konceptet om hur världen är upplagd – åtta bergskedjor och åtta hav arrangerade runt en enorm topp, Mount Sumeru. Vandermeersch och van Groeningen använder alpernas bakgrund för att genomsyra en enkel vardaglig relation med den andlighetsnivån. Även när jag var instängd i ett litet rum med COVID och tittade på filmen på en bärbar dator, blev jag imponerad av den ansträngningen.
Så nu är det din tur: Vilken var den bästa filmen du sett i somras? För, med all respekt för The Nun II, kommer vi att behöva några filmer att se under hösten.