Marvel Cinematic Universe teamup-filmen The Marvels har ett rent orättvist mycket arbete nedlagt för det. Tänk på bagaget utanför dörren. Det är:
- En uppföljare till Captain Marvel, en förvirrande överväldigande introduktion till en av Marvels mest populära övermänskliga kvinnor.
- En uppföljning av en av WandaVisions flera dinglande plottrådar.
- En återintroduktion till Ms. Marvel för dem som missade hennes utmärkta Disney Plus-show.
- Det senaste kapitlet i Marvels aktuella Multiverse Saga, som har vissa problem.
- Mycket öppet förväntas misslyckas. Dess spårning är dyster för en Marvel-film, och kommer till ett ögonblick där allmänheten och industrins samförstånd kring Marvel Studios-metoden är på sin lägsta punkt och under intensiv granskning.
Här är de goda nyheterna: Marvels axlar alla dessa problem som om de inte ens försöker. Och de ännu bättre nyheterna? Det är kul som fan, även om du inte känner till något av det här.
Foto: Laura Radford/Marvel Studios
Regissören Nia DaCosta, som tidigare ledde 2021 års Candyman-remake, har ärvt alla nackdelar med ett projekt som utspelar sig i ett delat universum, och några av fördelarna. Men vad är det bra hon har att jobba med? Hon får det att sjunga.
Först och främst är filmens rollbesättning, hämtad från tre tidigare MCU-satsningar utan föregående interaktion före The Marvels, och mycket lite utveckling som ledde fram till det. Brie Larsons Carol Danvers/Captain Marvel är det största offret för den bristen på utveckling: Hennes enda solouting, Captain Marvel, var ett 90-talsverk som inte gjorde något för att etablera henne i MCU:s nutid. Och den tillbringade större delen av sin körtid med Carol som minnesförlust, mindre tydligt ritad än de andra Avengers. Hennes Avengers: Endgame-roll gav ingen information eller upplysning: Hon dök bara upp som en tyst blåser.
Teyonah Parris Monica Rambeau är likaledes odefinierad. Hon är ett barn i Captain Marvel, hennes utredarroll i WandaVision var strikt stödarbete, och hon lämnade den serien med krafter som aldrig visades upp fullt ut.
Den bästa och mest realiserade av The Marvels tre huvudpersoner är den som sammanför dem. Iman Vellanis Kamala Khan/Ms. Marvel är en jävla fröjd, ett snurrigt fan av Captain Marvel and the Avengers som också råkar ha en av de kosmiska whatsits som sätter igång handlingen i The Marvels. Armringen Kamala ärvde från sin mormor, som aktiverade hennes latenta mutanta krafter, är ett av två Quantum Bands eftersökta av skurken Dar-Benn (Zawe Ashton), som behöver dem för att rädda hennes döende värld – genom att döma andra, förstås.
Foto: Marvel Studios
Kamala är en underbar silverkula, både anledningen till att The Marvels är en bra tid även för tittare som inte är helt med på MCU-tapeten som omger den, och också en påminnelse om att Marvels filmkontinuitet kan vara ett tjat och inte en börda för människor som engagerar sig i det från rätt perspektiv. Kamala – en pakistansk tonåring och amatörsuperhjälte som försöker skydda sin hemstad, Jersey City, och lugna sin oroliga familj (som är inne på hennes superkraftiga hemlighet) – är bokstavligen trasslad in i handlingen när Dar-Benns planer får alla tre kvinnornas krafter att binda ihop. Carol, en ensambo ute i rymden, tvingas samarbeta med Monica och Kamala när de alla upptäcker att deras krafter får dem att byta plats.
Genom Kamalas ögon kan DaCosta på ett kortfattat sätt presentera publiken för Carol och Monica. Larson och Parris gör en hel del med det mycket lilla manuset ger dem. På raska 105 minuter har The Marvels inte mycket tid att göra något djupt, men DaCosta håller kameran intim när det inte finns plats för manuset, vilket ger båda skådespelarna precis tillräckligt med utrymme för att förmedla en nivå av djup som jag önskar att filmen hade tid för. Carol Danvers och Monica Rambeau är konstiga karaktärer. De är båda alienerade av de senaste händelserna i deras liv och längtar efter någon form av koppling som de kunde ha haft, men som blivit bestulna.
Med tre krediterade skribenter och rapporterade ominspelningar känns The Marvels ihopsydda med tandtråd när dess karaktärer måste ge vika för filmens handling, som är underförklarad och sladdrig. Manuset, som är skrivet av DaCosta, Megan McDonnell (WandaVision) och Elissa Karasik (Loki) försöker ge Dar-Benn patos och en komplicerad motivation för sina förstörelsehandlingar. Men det finns helt enkelt ingen tid att ge hennes skäl trovärdighet, eller ens se igenom dem. En utsatt planet i filmens andra akt är helt enkelt övergiven mitt i striden, och ingen säger någonsin om den eller dess utrotningshotade invånare överlevde!
Foto: Laura Radford/Marvel Studios
Men även om det kan vara förbannat att fokusera på The Marvels handling, är det en fröjd att fokusera på allt annat. Särskilt stridsscenerna, koreograferade av kampkoordinatorn Liang Yang, är ett litet under, som på uppfinningsrikt sätt använder hjältarnas plåga för att byta plats för att skapa manisk action med enorm tydlighet. The Marvels är förvånansvärt självsäker som en actionfilm, och ger sina hjältar fler fysiska konflikter än man kan förvänta sig, med tanke på deras kosmiska krafter.
I sina bästa stunder kastar The Marvels bara underbara idéer på skärmen. Det finns en planet av människor som bara sjunger, en rymdstation full av katter som glatt slukar både möbler och människor, en animerad skildring av Kamalas interna monolog – filmen kan kännas som en moodboard sammansatt av ett överkoffeinrikt Star Trek-fan, med en känsla av fantasi som lämpar sig för att påminna publiken om att serietidningar kan vara coola i det ögonblick du läser dem, i motsats till vad de lovar i framtiden.
En frekvent kritik av Marvel Cinematic Universe-filmerna är att de känns mer som TV än film: episodiska, löser sig aldrig och alltid retas nästa sak. Marvels kommer inte att avråda någon från den uppfattningen. Faktum är att det är mest som ett TV-program som en MCU-film har känts som, med dess inkrementella uppdateringar om vad befintliga karaktärer har hållit på med sedan deras förra avsnitt, och de olika serietrådarna som leder in och ut ur den. Men som ett bra avsnitt i en usel säsong, påminner The Marvels fansen om varför de tittar – och det kan till och med vara någons favoritavsnitt i den pågående historien.
The Marvels har officiellt biopremiär den 10 november.