Från det ögonblick som Haru tar sina första steg genom de stora träanläggningens dubbeldörrar, utstrålar Pokémon Concierge en bubblande värme. Den fantastiska kustorten hon befinner sig i fungerar som en oas för både Pokémon och människor. En Hoppip flyter försiktigt genom lobbyn; en Rattata lutar sig över för att undersöka en karta med människor; en Lampent flyter tillsammans med bagage som en Charmander som bär leishumle med spänning; ett litet barn leker med en höga Metagross på frodigt grönt gräs.
Dessa tidiga ögonblick visar att Pokémon Concierge inte kommer att vara din typiska Pokémon-show. Det ser inte bara annorlunda ut – Concierge skapades i stop motion av samma animationsstudio bakom Rilakkuma och Kaoru – hela atmosfären utstrålar bara en mjukhet som är mindre vanlig i Pokémon-spel, serier och filmer. I 25 år har serien till stor del fokuserat på att fånga så många Pokémon som möjligt och slåss (med det anmärkningsvärda undantaget från 1998:s Pikachu’s Vacation och andra Pikachu-shorts). Nu får vi se dem på semester igen, och resultatet är återställande.
Pokémon Concierge följer Haru, som tar en position som arbetar på en Pokémon-resort efter en rad personliga och professionella missöden. I sin nya roll är hennes jobb att hålla Pokémon glada och se till att de har roligt. Under hela programmets korta fyra avsnitt lär vi känna Haru när hon lär sig att anpassa sig till behoven hos varelserna runt henne.
Bild: dwarf studios/Netflix
Anläggningen har en lättsam atmosfär. Vi ser inga tränare som använder Poké Balls på ön, så dessa Pokémon framställs inte som fångna eller fångade på något sätt. Medan vissa kommer med sina tränare, lever andra som vilda Pokémon på ön och kommer och går från resorten som de vill. Strider verkar inte vara tillåtna på orten: På ett kort ögonblick försöker Haru göra upp en “kamp” mellan en Graveler och en Metagross, men det visar sig att de två lekte.
Missförstå mig inte – jag tycker så mycket om traditionella Pokémon, och jag tycker inte att striderna i mainline Pokémon-spel är så våldsamma. Men jag är också den typen av spelare som mår dåligt av att störa Pokémon, eller lägga dem i en låda efter att ha fångat dem. Jag dras istället mot Pokémons pet-sim-element. Jag tyckte om att ta hand om Pikachu i spel som Hey You, Pikachu! och Pokémon Channel, och jag uppskattar också funktioner i huvudspelen som gör att jag kan interagera med Pokémon – som att åka på picknick i Scarlet and Violet. Men det är ingenting jämfört med kärleken och omsorgen vi ser i Pokémon Concierge.
Bild: dwarf studios/Netflix
Det som är bäst med just den här serien – och varför jag tycker att den här showen är Kycklingsoppa för Pokémon-fans – är hur den visar hur ett skonsamt liv inte bara hjälper Pokémon, det hjälper också Haru. Hon kommer till ön som en orolig kontorsarbetare som vaknar varje morgon med ett ryck och upplever ofta ångestkval över huruvida hon sköter sina nya uppgifter på rätt sätt eller inte. Det som drar henne ur sitt arbetsinriktade skal är ögonblicken hon delar med Pokémon — det är att ta ett oavsiktligt dopp i floden efter att en Pansage tippar henne under yogan, eller att rita en bild av Psyduck. Till en början oroar hon sig för att göra sitt jobb korrekt, bara för att inse att det räcker med att göra det.
Haru får vara sig själv helt – svagheter och allt – och det gör Pokémon också. Allt är förtjusande och en välkommen taktförändring för franchisen. Till slut kunde jag inte låta bli att känna att det var jag som togs om hand, och inte bara Pokémon. Det kanske låter skumt, men ibland måste du växa till att älska dig själv innan du kan ta hand om andra.