Den här recensionen av Indiana Jones and the Dial of Destiny kommer från filmens premiärvisning på filmfestivalen i Cannes. Förvänta dig mer om filmen när vi närmar oss filmens biopremiär i juni.
Som Luke Skywalker eller Citizen Kanes Charles Foster Kane är Indiana Jones en av de karaktärer som nästan känns synonym med själva filmen. Steven Spielbergs serie av filmer som följer en arkeologiprofessor i månsken som en häftig hjälte är så huvudsakligen filmisk att det är en övergångsrit i barndomen att se Indiana Jones springa bort från ett gigantiskt rullande stenblock i Raiders of the Lost Ark.
Detsamma kan inte sägas om den ökända Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, uppföljaren från 2008 som knackade franchisen. (Och kylskåpet.) Så det är inte förvånande att nya Indiana Jones and the Dial of Destiny är ett försök till kurskorrigering. Regissören James Mangold har tagit franchisetyglarna från Spielberg för ett back-to-basics-äventyr som korsar kontinenter i en kapplöpning mot nazisterna.
1969 är Indiana Jones (Harrison Ford) sedan länge förbi sina dagar av skattjakt. Ungefär som Fords mediepersona är Indy buttre och härdad, den knasiga gamla granne du undviker. Det blir snabbt uppenbart att han är bitter, kanske till och med deprimerad, över skilsmässopapper som ligger på hans disk, skickade av för länge sedan kärleksintresse Marion (Karen Allen). Den dagen han går i pension från sin universitetslärarspelning blir han kontaktad av Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge), hans guddotter och barn till hans vän Basil (Toby Jones) från den gamla goda tiden från andra världskriget. Hon letar efter Antikythera, den sedan länge försvunna artefakten av Arkimedes som drev hennes far lite vanföreställningar, och det ryktas att hon vägleder dess användare till “sprickor i tid”. Med andra ord förmågan att resa genom tiden.
Foto: Jonathan Olley/Lucasfilm
Också på jakt efter Antikythera är en grupp kvarlevande nazister – ledda av vetenskapsmannen Jürgen Voller, spelad av en emo-frisyr-sportande Mads Mikkelsen – som behöver enheten för skändliga nazistiska syften med att skriva om kriget. Indy måste damma av sin berömda hatt, kanske för sista gången.
Dial of Destiny är frontladdad med spännande actionsekvenser, från ett knytnävsslag på ett tåg i rörelse till ett frenetiskt lopp genom New Yorks tunnelbanetunnlar till häst. En tuk-tuk-jakt genom Tangers slingrande gränder är lika fängslande, särskilt som Helena och Indiana hoppar och tjafsar från fordon till fordon. Men när sekvenserna blir mer explosiva och skalan förstärks tar overkliga visuella effekter över. Den klimatiska luftstriden är digital slam, och den erbjuder inget som är visuellt lockande.
Mangold är en mycket fin regissör som kan skapa solida publiknöjare (Ford v Ferrari, Walk the Line) och till och med blåsa nytt liv i den döende X-Men-serien med Logan. Men Indiana Jones and the Dial of Destiny ser anonym ut. Dess visuella stil är trist på ett sätt som dränerar filmen på vilken personlighet som helst. När Indiana Jones tar sig igenom häftiga grottor i fackelljus i Raiders of the Lost Ark, framkallar kontrasten mellan omvärlden och denna läskiga grav ett enastående under. Men praktiskt taget varje scen i mörker här är sparsamt upplyst och svår att se. Och som många moderna storsäljare, lutar Dial of Destiny sig på snabba klipp som ökar takten i Indianas bråk med nazisterna, men koreografin är knappt urskiljbar.
Bild: Lucasfilm
Att döma av hur Harrison Ford vällde upp på Cannes-premiären när han pratade om Indiana Jones, är detta en av karaktärerna han värdesätter mest, och han ger allt i karaktärens förmodade sista utflykt. Indiana Jones navigerar i de högoktaniga set-pieces med den förståeligt tröga klumpigheten hos en äldre man, samtidigt som den ger ett elak slag. (Vid ett tillfälle klagar han över sina “sönderfallande kotor.”) Men Ford levererar också patos i filmens tystare scener, där hans stoiska uppträdande sjunker under ömma stunder av eftertanke.
Liksom Spider-Man: No Way Home som återförenas förbi Spider-Men för nostalgisk inflytande, är det här ytterligare en äldre uppföljare som offrar berättelsen till förmån för frekventa cameos och vrider ut franchisens goodwill för allt det är värt. Mangold (som skrev manuset tillsammans med Jez Butterworth, John-Henry Butterworth och David Koepp) stänker krångligt in nickande referenser till Indys tidigare äventyr: en inkörning med djuphavsål leder till ett blink-blink-skämt om hur de ser ut som ormar, och det meningslösa i hans piska mot skottlossning påminner om kampen från Raiders of the Lost Ark.
Och precis när det ser ut som att Mangold kan begå ett djärvt drag i slutet av berättelsen, svänger filmen bort för ett sackarint farväl som återigen syftar till fanservice och erkännande, och tar bort hela Indiana Jones byrå för skull en sista cameo. Det beslutet speglar vad äldre uppföljare till stor del representerar: Det avslutar en berättelse inte på ett sätt som ger karaktärerna rättvisa, utan på ett sätt som gör den bredaste publiken som vill minnas något de älskade tidigare.
Dial of Destiny är förvånansvärt intetsägande för en film som försöker korrigera det nedslående slutet som Crystal Skull lämnade bakom sig som den tidigare serien-capper. Det är en nedslående faksimil av de mycket bättre Indiana Jones-filmerna som föregick den. Det hela är kompetent sammansatt, med tillräckligt underhållande sekvenser för att fånga en publik för dess långa två och en halv timme långa speltid. Men det spelar spelet så säkert att det finns få minnesvärda ögonblick alls. I slutändan är filmen bara en smärtsam påminnelse om hur bra vi brukade ha det.
Indiana Jones and the Dial of Destiny har premiär i amerikansk biopremiär den 30 juni.