Kompositören Jay Wadley på drömballetten, klingan och sinnets musik
Slutet på Charlie Kaufmans I’m Thinking of Ending Things är en storslagen, surrealistisk crescendo som sannolikt kommer att lämna även den mest öppenhjärtade film tittaren undrar: Vad betyder det hela? Om filmen var en J.J. Abrams-led, det kan kännas som ett pussel att lösa. I Kaufmans händer är dramatiken – som kämpar med åldrande, sorg, balettdans, öronmaskrosor, städade Hollywoodfilmer och de liv vi föreställer oss själva – mer en poptragedi med plats för anteckningar.
I andan av sin debut, Synecdoche, New York, är Kaufmans berättelse om en ung kvinna (Jessie Buckley) som träffar sin pojkväns föräldrar för första gången ett fartyg för den outtalade smärtan och oron i vardagen. Ramarna är skiktade med visuella motiv, och dramatiken är aldrig så bokstavlig som det verkar – även om det skräckaktiga läget gör det ännu suddigare. Som den Brooklyn-baserade kompositören Jay Wadley berättade för ProSpelare i inledningen till filmen är det en film som använder referens och paus-eller-du-missar-det-detalj för att säga något större om sinnet. Wadleys jobb på filmen var att skapa ett ljud för det undermedvetna.
[Ed. note: This interview contains major spoilers for I’m Thinking of Ending Things.]
De sista scenerna i I’m Thinking of Ending Things hittar en vaktmästare (Guy Boyd), som indirekt avslöjas som en gammal version av Jesse Plemons karaktär Jake, som viker under för hypotermi i sin lastbil. Allt före det ögonblicket verkar det som om det var någon form av utvidgad illusion som sammanfogades från Jakes minnen, dimensionerade ånger och dagdrömmar.
Musik är bindväven för Jakes psyke, vilket gör Wadley ännu viktigare för att sätta tonen än vad en filmkompositör vanligtvis kan vara. ProSpelare pratade med den klassiskt utbildade musiker om Kaufmans musikaliska vision för I’m Thinking of Ending Things, och hur den talar till de större teman i filmen.
Att känna musiken i I’m Thinking of Ending Things är så viktigt, var började skrivandet för dig?
Jay Wadley: Det var verkligen ett spännande samtal att få och, och på det sättet [producer Anthony Bregman] ursprungligen pratade med mig om vad behoven var, de var ganska olika. Jag var tvungen att producera ett par låtar från musikalen Oklahoma !; skriva ett 1950-tal stil jingle; skriva en originalbalett; skriva en film i en film, en rom-com-poäng – det var typ av en underbar typ av övning i sig.
Mina samtal med Charlie från början handlade om vad poängen skulle vara och mestadels vad baletten skulle vara. Ursprungligen var vi inte säkra på om det skulle finnas mycket faktiskt understreck, och vi lade till några fler senare, men diskussionerna var till en början väldigt konceptuella om hur poängen skulle framkalla känslan av minne och förtrogenhet och vara lite cyklisk och självhänvisning.
Foto: Mary Cybulski / Netflix
Jag började med baletten och klingan innan de ens sköt, så jag kom riktigt tidigt. Och konceptet med baletten var som filmens värld, i hur Charlie refererar till litteratur, refererar till andra filmer, referenser regissörer, alla dessa saker som han typ tar och tar med sig in i filmen och presenterar som nästan Jakes, vår huvudpersons, egna ideér. Och så ville jag fortsätta den typen av tankeprocess med själva baletten. Hur kunde jag skriva en balett som du tycker låter som Debussy? Eller kanske Ravel? Eller kanske Stravinsky? Men det har faktiskt tagits in av den här karaktären Jake och tolkats på nytt för att göra sin egen alternativa verklighet. Det är något som han kan föreställa sig, något som han eventuellt kunde ha hört, en balett från någon annan, och sedan kompenserar. Så det är en originalbalett, men känns ibland som om det kan vara från en annan kompositör som han möjligen kunde ha hört.
Det finns så många lager i filmen. Ibland är de som direktreferenser till A Beautiful Mind …
Hur mycket av slutet är från A Beautiful Mind? Kompositionerna, platsen, inställningen känns som rekreationer.
Själva talet är från A Beautiful Mind. Och det är hela konceptet. Jake, och hans värld, detta liv levde han inte, de prestationer han inte hade, han tar från dessa andra saker och ansluter dem för sin egen berättelse. Och så det var vad jag ville att den här baletten skulle kännas ut. Han föreställer sig den här baletten och duellerar sig själv för den här kvinnans kärlek, och så kanske han drar från saker som han har hört som ligger utanför hans egen erfarenhet, och han föreställer sig sedan den här baletten baserat på referenser […] men skapas till en linjär bit.
Har du planerat att skapa ett kärnljud för Jake, med tanke på att varje karaktär på något sätt är en förlängning av Jake?
Det finns inte massor av poäng [early on]. Vi får en liten smak av baletten vid öppningen, när den spelar som partitur. Och då får du lite smatter här och där, men de är mestadels fragment av baletten. De är som små melodiska fragment med små texturer. Och då får du rom-com-poängen i en poäng eller film i en film, där jag försökte efterlikna en John Debney-atmosfär.
Och när du kommer längre börjar det gå lite av rälsen. När hon går ner i källaren är det allt baletten sträckt ut, omvänd, omgivande. Så allt spelar på det här minneskonceptet, återanvänder saker och kommer in i tankarna. Det är förvrängt, det är fragmenterat, det är sträckt. Och det leder hela vägen upp igen efter att baletten är klar. Allt det här är baletten sträckt ut med andra texturer ovanpå. Då får du 1950-talets jingel som typ av släppte in där med galna strängtexturer runt det, och sedan vändes och sträcktes ut 1950-talets jingel, kör genom en bandspelare, fragmenterad.
Bild: Netflix
Och på toppen av hela A Beautiful Mind-saken ville jag göra något som känns klassiskt. Det är nästan som ur hans eget perspektiv, på ett sätt. Det finns i hans eget sinne, men också ur hans sinne, och det är vårt perspektiv. Det är ganska svårt att beskriva hela avsnittet i några specifika termer, men det är typ av feber-dröm minne.
Den här jingeln ska vara representativ för något som han har hört för länge sedan, och eftersom han dör av hypotermi i bilen, är det här något som representerar en återblick i hans liv på detta riktigt feberdrömmande sätt. Vi kommer till den punkten där jag i det talet med den typ av “A Beautiful Mind-ish” -musik också behöll samma process och tänkande, så jag sprang det ovanpå sig själv genom en bandspelare – stoppa och starta och spola tillbaka . Det är förmodligen svårt att höra i mixen på en TV, men det finns mycket detaljer där inne och försöker skapa denna känsla av en skiktad känslighet med alla dessa slags minnen som svävar runt.
Filmen är hemsökt. Jag är säker på att vi, som tittar på film, kommer att diskutera oändligt om det är en “skräckfilm” eller inte. Har du någonsin pratat med Kaufman om skräckfilm?
En av de mest specifika anteckningarna som han hade om poängen är att han inte ville att det skulle vara en traditionell skräckpoäng. Som du sa, doppar den typ av tår i den, men den förbinder sig aldrig helt till någonting av en skräckgenre, så vi försökte styra ganska tydligt att det mestadels höll det ganska strukturellt och omgivande konstigt. Alltid melankolisk och lite ledsen och konstig, men lutar sig inte riktigt för mycket i filmens skräckaspekt.
Det var spännande att se Oklahoma! refereras på ett sätt som förlitar sig på att tittaren har viss kunskap om Oklahoma !. Varför var det en viktig referens för dig och Kaufman?
Oklahoma! aspekt av det var något som han tänkte på när han skrev manuset. Det är typiskt löst i Oklahoma, du kan se det på baksidan av en bil. Men han såg många teman i Oklahoma!, Särskilt när det gäller karaktären Jud, som relaterar till Jake. Den typen av obesvarad kärlek var en del av varför han integrerade den i det. Och den bygger på detta koncept att dra från referenser utifrån och dra dem in i berättelsen om Jake. Medan ”Många en ny dag” existerar i verkligheten, så är det inte ”Lonely Room”. Det är bara en typ av att han drar in det i sin egen personliga berättelse.
Så det finns alltid denna cirkulära motivation för alla saker som han valde att göra i filmen. Jag tror att det var den mest intressanta aspekten av [Kaufman’s] process: Val motiveras och valideras alltid genom någon annan aspekt av filmen. Det finns aldrig något som bara tappats där. Det har alltid någon annan anslutning eller flera trådar av anslutning i filmen. De är alla subtila. De är i bakgrunden, de ligger i förgrunden.
Bild: Netflix
I slutändan var vi tvungna att göra en originalbalett för, när tanken på att göra Oklahoma! baletten kom upp, det var som, nej, vi kunde inte, det skulle bara inte ha följt samma berättelsebåge som vi behövde vår balett att göra. Jag skrev hela denna balett bara baserat på Charlies manusnoteringar, scenriktningen och scenbeskrivningen. Han är som, “Lucy vänder på hörnet går nerför korridoren och ser Jake, deras framställningar kommer och står bakom dem, de byter plats, de springer mot varandra och utför pas de deux.” Så jag föreställer mig bara de här sakerna och tänker sedan på hur lång tid det tar. När vi en gång hade en grov uppfattning om tiderna och strukturen och allt sådant, gick jag in i att skriva stycket.
Gick din typiska process ihop med något så referens?
Jag gör massor av undersökningar. Jag skapar spellistor, bara lyssnar ner och studerar orkestrering. Jag gjorde samma sak för baletten. Baletten är mer av vad min träning är: Jag studerade komposition för klassisk musik och så tillbringade jag mycket tid på att studera dessa poäng. Men jag lyssnade på massor av Debussy, massor av Ravel, massor av Stravinsky, studerade orkestrationen av The Firebird, så att när jag faktiskt kom till den punkten, eftersom jag gjorde orkestrationen på den, kunde jag göra det så autentiskt som möjligt. Som om det kan vara något annat.
Tittade du tillbaka på någon av Kaufmans filmer för att få en känsla av vad han kanske vill ha ur ljudspåret?
Jag kände mycket tryck på att komma in i detta, uppenbarligen, älska Charlies filmer mycket och älska poängen till Charlies filmer. Jag känner mig tacksam för att den här filmen tillät mig att göra något lite annorlunda för en Charlie Kaufman-film. Jag tror att om jag hade byggt av vad Jon Brion hade gjort för [a film like Synecdoche, New York] det skulle ha varit som Jon Brion light. Den här filmen passade för mig på ett sätt som jag kunde ta med min egen röst till den och ändå förhoppningsvis lägga till kanonen för vad han redan skapat.