Dev Patel ser bra ut när han slår folk i kostym. I ögonblicken innan han sätter igång i Monkey Man, skymtar hans höga, eleganta ram hotfullt, lemmar hänger löst och redo, ögonen lyser under vridna hårlockar av svart hår. När han slår, är det med whipcrack-fluiditet och kontroll, men också känslomässig övertygelse – det finns en rimlig desperation eller ilska över sättet han rör sig.
Patel är en av skådespelarna som oftast fancasts som James Bond, så det är väldigt spännande att se detta svarta taekwondobälte spänna sina actionstjärnamuskler i Monkey Man, en febrig hämndfilm som utspelar sig i ett fiktivt Indien som också markerar hans regidebut. Filmen kan lätt ses som ett auditionband; nu vet vi att han kan framkalla den brutala kanten såväl som de pyrande blickarna. Å andra sidan tillkännager filmen en rastlös filmskapare som kanske inte nöjer sig med att tillbringa de kommande 15 åren med att slita i franchisegruvorna, även de mest lyxigt utsedda. Patel har helt klart bilder i huvudet och saker att tänka på.
Att Monkey Man skulle vara snygg och brutal framgick av trailern. Vad som kan vara mer överraskande är hur långsamt och allvarligt det är. Plottet är sparsamt och enkelt, men tar hela två timmar att spola upp. Mellan skurarna av intensiv hand-to-hand-action tar filmen sin tid att blötlägga i rikt färgade, smutsiga bilder och sjuda i raseri över Indiens ojämlikhet, diskriminering och korruption.
Patel spelar Kid, en anonym enstöring i en stad i Mumbai-stil som lever ett magert liv och bråkar i en underjordisk fight club som drivs av en extremt ansedd Sharlto Copley. Med en apmask på sig och går under namnet Monkey Man, kastar Kid slagsmål och suger till sig straff. Men när han får ett jobb som arbetar i köket på en VIP-klubb som serverar stadens elit, är det inte bara för att slippa misshandeln. Han försöker komma nära den ondskefulle polischefen Rana (Sikandar Kher), en stammis på klubben som, vi får veta genom fragmentariska tillbakablickar, utplånade Kids barndomsby.
Som upplägg för en hämndactionfilm är den här klassisk till den grad att den är rudimentär, och Patel – som skrev berättelsen och skrev manus tillsammans med Paul Angunawela och John Collee – gör inte mycket för att försköna den. Även om filmen håller tillbaka de fullständiga detaljerna om Kids motivation fram till sista akten, är de lika tydliga som en klocka från början, och ingen av berättelsetakten kommer att överraska en actionfilmskunnig publik.
Bild: Universal Pictures
Efter att Kids första överfall på klubben går snett, göms han och vårdas tillbaka till hälsan av en hemlig hijra-gemenskap av transpersoner som leds av gurun Alpha (Vipin Sharma). Där återföds han genom de välbekanta medierna av lidande, psykedeliska tillbakablickar och ett träningsmontage – ett särskilt minnesvärt sådant i det här fallet, med Patel som dunkar på en säck mjöl till de hypnotiska rytmerna av tabla spelad av den store indiske klassiska musikern Zakir Hussain. Kid antar en ny, nästan andlig personlighet inspirerad av den hinduiska apguden Hanuman, och beger sig tillbaka in i staden för att hämnas.
Med tanke på de nakna benen den är byggd av är Monkey Man besvärligt strukturerad och kan vara långsam och kinkig. Patel är ibland mindre bekymrad över att hålla den här actionfilmens motor igång än han är av att bygga ut dess imponerande svettiga atmosfär och konstruera en politisk kritik som är seriös, om än lite ofokuserad. Rana, den onde polischefen, arbetar som muskel för en falsk andlig ledare som heter Baba Shakti (Makarand Deshpande), som lägger sin vikt bakom ett populistiskt hinduiskt politiskt parti som rör upp diskriminering av muslimer och andra förtryckta grupper. Det här är en diskret grävning av den nuvarande nationalistiska indiska regimen ledd av premiärminister Narendra Modi. Filmen ger också en gest mot orättvisorna i Indiens månghundraåriga kastsystem utan att ta itu med det direkt; i denna fiktiva stad i ett alternativt universum Indien kan vissa verkliga begrepp kallas ut med namn, och andra inte.
Bild: Universal Pictures
Patel verkar helt seriös om sina teman men också lite nervös för dem, kanske på grund av deras politiska känslighet i Indien – Modis regering är alltmer censurisk, vilket kan ha legat bakom Netflix beslut att släppa Monkey Man – eller kanske på grund av en medvetenhet om hans egen status som outsider som berättar en indisk historia (han föddes och växte upp i London). I fascinerande essäer på IGN and Time har kritikern Siddhant Adlakha hävdat att Patels tillvägagångssätt är något naivt och motsägelsefullt. Men Patel skulle knappast vara den första filmskaparen som blev snubblad när han försökte använda hämndfilmsformatet, med dess inneboende reaktionära konservatism, för progressiva syften.
När Monkey Man äntligen växlar till växeln för sina actionscener, finns det en tydligare vision på jobbet – även om “tydlig” kanske inte är ordet för det. Patel, som arbetar med kampkoreografen Brahim Chab och filmfotografen Sharone Meir (Whiplash), filmar slagsmålen på nära håll med en frenetisk handhållen kamera som skakar och piskar med kraften av varje slag, och skickligt syr ihop dessa bilder till huvud- snurrande, obrutna rörelser. Influerad av koreanska, indonesiska och Bollywood actionfilmer, vad stilen ibland saknar i tydlighet, gör den upp i grymhet och genomslagskraft. Desperationen från Kids första badrumsstrid med Rana förmedlas briljant (Sher är fantastisk i en gammaldags tung roll), och den utökade klimaxen är intermittent fantastisk, även om redigeringen ibland kämpar för att behålla fokus när det blir upptaget.
Brist på fokus är huvudproblemet med Monkey Man över hela linjen; du kan föreställa dig en version av den här filmen som är kortare, lite cheesiger kanske och roligare att se. Men denna förhöjda actionkokare lider inte av detta fel så mycket som en film i sin genre vanligtvis skulle göra. Det är tack vare Patels uppriktighet och stil – den svulstande laddningen och den rika visuella strukturen han ger till vad som i huvudsak är en film om stansning. På ett sätt är det Monkey Mans bristande lugn som är poängen, och efter att det är över är det lätt att se Patel som en actionstjärna, men svårt att föreställa sig att han glider in i rollen som en smidig agent för kolonialordningen. Kanske är Bond inte vad han borde göra trots allt.
Monkey Man har biopremiär den 5 april.