Jag ägnade mycket tid åt att fundera över titeln på Ryûsuke Hamaguchis nya film Evil Does Not Exist. Det ekar fortfarande i min hjärna när jag tittar på filmen och ser om den. Det är ett pussel att vända på, en bitter pastill fastnar i min kind. Det är nästan farsartat, hur banal filmens premiss är: en talangbyrå vill skapa en glampingplats i en avlägsen japansk by, och skickar två olyckliga PR-representanter för att sälja samhället enligt planen. De flesta av oss tänker inte på ondskans natur när vi överväger glamping, vet du? Men vi kanske borde.
När det är som mest uppenbart är Evil Does Not Exist en miljöfabel. Hamaguchi, som tidigare regisserat Drive My Car, rör sig i ett trögt tempo, och glesheten i hans manus gör att det på tomtnivå händer få saker i den här filmen. Filmen är uppbyggd kring ett 20 minuter långt rådhusmöte. Annars följer det mestadels Takumi (Hitoshi Omika), en änkeman som fostrar en ung dotter, Hana (Ryô Nishikawa) och tjänar sitt uppehälle med ströjobb i sin bergsby. Han hämtar vatten från en källa till en lokal restaurang, klyver ved och gör vad som helst som behöver göras. Hamaguchi är glad över att kameran följer Takumi på bekvämt avstånd under sin dag.
Genom Takumis ögon får publiken en tydlig syn på samhällets reaktion på byråns planer på en glamping-utveckling, eftersom lokalbefolkningen uttrycker sin relation till miljön och hur projektet skulle förstöra den. Det är dock helt uppenbart att myndighetens intresse för samhällsinsatser enbart är för optik. Ingen bryr sig faktiskt om vad byborna tycker.
Och byråns ägare – som inte orkar själv dyka upp till stadshuset – verkar inte ens investerad i glamping-strävan. Företagets uttalade mål är inte att förgrena sig till fritidstjänster, utan att få pandemisubventioner från regeringen för att öka resultatet. Det kan man kalla ondska.
Bild: Sideshow och Janus Films
Hamaguchi började arbeta på Evil Does Not Exist med avsikten att skapa ett bildkonstverk som skulle ackompanjera musikern Eiko Ishibashis verk, som också komponerade partituret till Drive My Car. Även utvidgad till en 106-minuters långfilm, behåller Evil Does Not Not känslan av en abstrakt tondikt, mer om vad tittaren har att säga som svar än om något filmskaparen sätter upp på skärmen. Den moraliska självklarheten i filmens centrala konflikt känns därför som ett trick — ett trick, en att våga titta närmare.
Det är lätt att idealisera Takumis liv, som Takahashi (Ryûji Kosaka), en av byråns representanter, gör när han träffar honom. Takahashi och hans kollega Mayuzumi (Ayaka Shibutani) återvänder till byn efter att rådhusmötet gått dåligt, med instruktioner att erbjuda Takumi ett jobb på glampingplatsen så att han kan övertyga de andra byborna att stödja utvecklingen. Men Takahashi fantiserar om att springa iväg och bara bo i Takumis by, och forsar om hur bra det känns att hugga ved, att göra något med sina händer.
Bild: Sideshow och Janus Films
Både Takumi och Takahashi – som alla i byn, som du eller jag skulle vara, om vi befann oss framför Hamaguchis kamera – är fortfarande främlingar för den naturliga värld som denna fiktiva by är uppbyggd kring och är beroende av. Det är möjligt att vara respektfull mot den världen, som en byäldste säger under rådhuset och noterar samhällets ansvar att tänka på allt nedströms dem. Men det är arrogant att tro att vi verkligen förstår vildmarken runt omkring oss. Att bete sig som om vi tillhörde.
I detta lutar Evil Does Not Not mot en folkskräcktradition, när Hamaguchi långsamt svänger bort från passionerad naturalism och bygger till en impressionistisk, ogenomskinlig final. Provokationen av filmens titel ekar genom skogen, som filmen börjar och slutar med att betrakta underifrån. Kanske är det vad titeln syftar på. Kanske är det en viskning som ekar genom och från själva marken, om hur dumt det är att tro att jorden, även i sin stillhet och skönhet, har någon hänsyn till vår moraliska inställning till den. Kanske borde vi trampa mer försiktigt och vara rädda när vi tar det. Kanske spelar ondskan bara roll för att vi är här för att tänka på det, och när vi är borta kommer det att vara det också.
Evil Does Not Exist öppnade i begränsad biopremiär 3 maj, med en bredare lansering 10 maj och framåt.