Craig Roberts nya funktion fokuserar på psykisk sjukdom
Guillermo del Toro sa en gång att när han kastar en film, kastar han ögonen. Huvudögonen i hans bästa filmvinnare The Shape of Water tillhör Sally Hawkins, och de är omöjliga att förväxla med någon annans. Det finns en värme i ansiktet som används bra i filmer som Paddington och Happy-Go-Lucky, men det finns också en sprödhet i hennes funktioner. Hennes panna verkar alltid vara grov i sorg eller oro, även när hon ler, som om hon kan bryta ner när som helst. Hennes senaste roll, som huvudrollen i Craig Roberts ‘Eternal Beauty, drar full nytta av den farliga, ömtåliga kvaliteten.
Hawkins spelar rollen som Jane, en kvinna som kämpar med schizofreni och depression. Hennes besök hos sin läkare, som tillrättavisar henne för att hon säger att hon “klarar sig bra” istället för att “göra det bättre”, är fruktlösa, och hennes medicin får henne inte att må bättre. Hennes familj – hennes mamma Vivian (Penelope Wilton) och hennes systrar Alice (Alice Lowe) och Nicola (Billie Piper) – ger varierande grad av stöd. Endast Alice, som är främmande från sin passiv-aggressiva mamma, erbjuder någon form av tillflyktsort, kör Jane-platser och tar henne till middag med Alice’s make och unga son.
Sally Hawkins i Eternal Beauty. Foto: Samuel Goldwyn Films
Genom flashbacks avslöjas att Jane som ung kvinna (spelad av Morfydd Clark) övergavs vid altaret. Hennes hjärtskär verkar ha varit katalysatorn för hennes sammanbrott, även om andra minnen gör det klart att det bara var en bland många stressfaktorer. Redan i dag föreställer sig Jane att hennes fästman försöker nå henne för att be om ursäkt och lova sin eviga kärlek. Men ankomsten av en ny man i hennes liv signalerar en förändring av status quo.
Roberts kommunicerar Janes sinnestillstånd genom ljusa grundfärger, eftersom ny kärlek och hennes beslut att sluta (sedan så småningom återuppta) att ta hennes medicin påverkar hur världen känner för henne. När hon blir kär i Mike (David Thewlis) blir världen livlig och fräsch, snarare än stolt och blek, men närvaron av färg betyder inte alltid positiva känslor – Janes värld blir röd under stunder av ångest och stress.
För detta ändamål känns Eternal Beauty lite som en Wes Anderson-film i hur noggrant övervägande och gränsar till två estetiken är, särskilt när Roberts manipulerar delar av Janes lägenhet som att dra isär en teateruppsättning. Dessa teatrar är bländande och övertygande när det gäller Roberts färgkodning, men de känns också lättare i förhållande till filmens kärnhistoria om att hantera psykisk sjukdom.
Billie Piper, Sally Hawkins och Alice Lowe i Eternal Beauty. Foto: Samuel Goldwyn Films
Som manusförfattare verkar inte Roberts veta vad han vill säga om att ta mediciner som ett sätt att hantera psykisk sjukdom. Historiens böjning reducerar den till en negativ. När Jane är borta från sin medicinering ser hon spindlar krypa upp och ner på väggarna – eller så säger hon, eftersom hallucinationerna inte har mycket effekt på hennes förmåga att förbli lugn. Men hon är också mycket mer livlig i sin dagliga dag, jämfört med hennes lidenskapliga svar mot världen när hon tar sina piller. Det finns också en konstig känsla av romantisering kring Jane verkar vara den enda karaktären som ser sanningen om vad som händer runt henne. (Det faktum att Alice make fuskar henne till exempel.) Men filmen utmärker sig i Roberts skildring av en familjehistoria av psykisk sjukdom, eftersom Vivians utbrott av elakhet tyder på att matriarken själv kämpar med psykisk sjukdom, och en sen twist gör det tydligt att det går i familjen gener.
Evig skönhets framgång beror i slutändan på styrkan i filmen. Hawkins är som alltid mästare i en roll som kräver att hon kalibrerar sin energi annorlunda i nästan alla scener. När hon får ett särskilt dåligt känslomässigt slag och kollapsar på golvet, klämmer fast i bröstet och klagar upprepade gånger, “Ow”, går tanken att känslomässig smärta kan kännas så fysiskt utan tvekan. Och Clark, som Hawkins yngre jag, har inte mycket fysisk likhet med Hawkins, men spikar hennes enorma energi. Wilton, Piper och Lowe spelar skickligt ut den bräckligheten och bygger upp en sammanhängande familjenhet.
Men filmen är i slutändan Hawkins att äga. Hennes ögon – och hennes hållning, hennes röst, hennes nervösa rörelser – trotsar alla stjälningar och ger en soliditet till en film som annars kan vara lite spinkig. Hennes sårbarhet balanserar den ibland utomjordiska kvaliteten på filmens visuella, vilket hjälper allt sammanfaller till ett slående porträtt av en kvinnas försök att njuta av att leva.
Eternal Beauty finns på VOD och i teatrar nu.