Site icon Online Guider, Tips, Tester Och Nyheter Om Alla Spel

En av Inside Out 2:s subplotter slår hårdare än den centrala historien

En av Inside Out 2:s subplotter slår hårdare än den centrala historien

I Pixars 2015 film Inside Out är det ultimata budskapet att vi alla behöver känslomässig balans för att fullt ut uppleva livet – vilket innebär att omfamna några av våra mindre roliga känslor, som sorg och ilska. Det budskapet utspelar sig via fem personifierade känslor som styr sinnet hos en 11-årig tjej som heter Riley, som navigerar i några stora förändringar i livet.

Kelsey Manns 2024-uppföljare Inside Out 2 fortsätter temat – men den här gången går Riley genom puberteten, så en mängd nya känslor kraschar in i hennes huvud. Inside Out 2 betonar återigen på ett snyggt sätt vikten av känslomässig reglering – men det finns också en separat tråd om en tonåring som befäster sin självkänsla och accepterar att hon inte kommer att vara en helt bra person hela tiden. Det är en särskilt spännande handlingspunkt – särskilt med tanke på hur det utspelar sig via en skenbar karaktärsmotsättning som aldrig helt löses. Det hela skulle kunna ta mer utrymme och detaljer, men istället tar det en baksäte till handlingen om känslomässig balans.

(Red. anmärkning: Det här inlägget innehåller slutspoilers för Inside Out 2.)

Glädje från Inside Out-filmerna, står vid konsolen i emotion HQ, strålar och kastar ut armarna i spänning i Inside Out 2

Bild: Disney/Pixar via Everett Collection

I den nya filmen är Riley, nu 13, på väg att gå till ett prestigefyllt hockeyläger. Joy (Amy Poehler), Sadness (Phyllis Smith) och Rileys andra känslor tror att de har koll på saker och ting, tills en mängd nya känslor, ledda av Anxiety (Maya Hawke), anländer till scenen. Ångesten tar snabbt över, övertygad om att hennes förberedelser och planering kommer att göra Riley förberedd för framgång på gymnasiet, och hon kastar de andra känslokaraktärerna i bakhuvudet på Riley.

Så småningom, efter en hel del konflikter, inser ångest att hon måste ta ett steg tillbaka och ge plats åt Joy och de andra. Även om ångest är användbart i små doser, borde det inte vara en enskild drivkraft i någons liv – precis som Joy inser i första Inside Out att hon inte kan vara ansvarig för Rileys känsloliv hela tiden, och att sorg behöver en chans att släppa alla Rileys tårar.

Hur givande som den insikten är, men det är duellerande med ett annat tema i filmen som kommer lite från ingenstans – och det skulle vara en fantastisk parallell handling, om det inte var en så hastig sidopunkt i berättelsen.

Tidigt i filmen visar Joy upp en grej hon gjort som kastar dåliga minnen på baksidan av Rileys mentala lagringsutrymme. Om de inte lagras i korttidsminnet eller integreras i Rileys trossystem, kan dessa minnen bara samla damm i ett oanvänt hörn av Rileys hjärna och inte påverka henne på något sätt.

Bild: Disney/Pixar

Mycket av den första filmen involverade Joy som insåg att alla minnen är nödvändiga för Rileys livserfarenhet och tillväxt, oavsett om de är glada, ledsna, arga, rädda, äcklade eller någon kombination av känslor. Så hur hon börjar uppföljaren genom att nonchalant kringgå Rileys hela interna process och slänga “dåliga” minnen i bakhuvudet verkar motsägelsefullt. Men eftersom Rileys självkänsla börjar stelna, kanske Joy föll tillbaka på sin beslutsamhet att acceptera alla Rileys upplevelser. När allt kommer omkring, försedd med positiva, hjälpsamma minnen, dekreterar Rileys självkänsla att hon är en bra person. Det är perfekt!

När ångest tar över förvränger hon Rileys självkänsla till att tro att hon inte är tillräckligt bra – inte tillräckligt skicklig på hockey för att göra sitt gymnasielag, inte jämn nog för att vara vän med gymnasieelever och inte kompetent nog att navigera resten av hennes liv. Glädje och resten av känslorna övertygar så småningom ångest att avta, och de återställer självkänslan som Riley byggde upp innan ångest började blanda sig. Men i det ögonblicket bestämmer sig Joy också för att omfamna alla Rileys mer motbjudande minnen. Hon inser att det är viktigt att se till att Riley är en komplex person, inte bara en självbelåten sådan.

Det är ett övertygande budskap – men det kommer med så lite uppbyggnad. Tematiskt liknar det “Vi måste uppleva alla känslor, bra och dåliga.” Men det finns ett extra lager där bortom att hälsosamt bearbeta känslor, ett som borde beröra varför det är okej för Riley att förstå att hon inte har varit en helt felfri person genom allt hon har upplevt. Och det konceptet blir knappt förhört alls.

Bild: Disney/Pixar

Inför det avgörande ögonblicket ser den drivande handlingen till att Ångest inte helt tar över Rileys hjärna. Det finns inte riktigt utrymme att utforska hur det är en integrerad del av att vara människa att acceptera sina egna brister. Det antyds, eftersom ångests stora drivkraft är rädslan för att Riley ska misslyckas. Men hela idén är inte tillräckligt utvecklad för att få den att fungera ur Joys perspektiv. Varför inser hon plötsligt att det är viktigt att erkänna dessa dåliga minnen? Hon ägnade så lång tid åt att konstruera Rileys tidigare “Jag är en bra person” självkänsla, men hon bestämmer sig plötsligt för att omfamna alla dåliga minnen, utan hänsyn, motstånd eller debatt.

Till slut, när de “dåliga” minnena återhämtas och integreras, blir Riley en mycket mer självmedveten och utvecklad person, och Joy och de andra känslorna kan uppskatta henne för alla hennes lager, inklusive hennes osäkerhet och misslyckanden. De har alltid älskat och stöttat sin tjej. Det temat borde resonera vackert med filmens primära tes, särskilt eftersom mycket av att växa upp handlar om att lära sig mer om dig själv och acceptera dina brister. Hela idén validerar för vuxna, som kanske redan har gått igenom denna resa och nu kan se den reflekteras på skärmen. Och det är ett budskap som yngre tittare kan lära sig av, när de sakta börjar navigera i sin egen självkänsla.

Men det är också en enorm, tung idé som behövde mer tid att bygga, istället för att vara en eftertanke till en upptagen kapris genom sinnet. Synd också, eftersom den känslomässiga balansintrigen redan var centrum för den första Inside Out, och den “felaktiga och konfliktfyllda betyder inte oälskvärd” handlingen känns mer unik för uppföljaren. Bara lite mer betoning på vikten av att vara en komplex person framför en bra skulle ha fått uppföljaren att skjuta i höjden ännu mer än den redan gör.

Inside Out 2 går på bio nu.

Exit mobile version