Ända sedan jag var barn har jag fascinerats av idén om parallella världar. Ett av de första spelen jag någonsin spelade var The Legend of Zelda: A Link to the Past. Med ett knapptryck kunde Link teleportera från de smaragdgröna fälten i Hyrule till den mörka världen, ett kargt land med monster. Bokura, ett nytt co-op-spel för två spelare från Tokoronyori (listat på Steam som ところにょり), fortsätter denna tradition men introducerar en kooperativ twist. Istället för att teleportera måste spelare engagera sig med Bokura som ett par. Varje spelare ockuperar en annan värld, från vilken de måste arbeta tillsammans för att lösa pussel som involverar båda miljöerna. Premissen är bedrägligt enkel, men spelet klarar det fantastiskt.
Bokura börjar med att två pojkar spelar ett Pokémon-liknande spel som heter “Pakémon” på enheter som ser ut som Game Boy Colors. När de två spelar pratar de med varandra och delar sina egna personliga kamper. Pojken som bär en grön tröja kommer från en rik familj, men hans föräldrar bryr sig inte om honom. Den andra, klädd i blått, berättar om sin upptagna arbetande mamma och hennes pojkvän. Det riktiga spelet börjar när de bestämmer sig för att kanalisera sin sjukdom och förstöra en lokal staty.
Tillsammans går de två pojkarna – guidade av mig och min spelare två – genom pixlade skogar och löser pussel som involverar att skjuta lådor och andra föremål, som högar med hö. När de går genom skogen möter de ett dött rådjur som får dem att svimma och vakna upp i en övernaturlig värld. Utan att pojkarna visste det, finns var och en av dem nu i ett unikt fantasirum. I min genomspelning gick jag genom en robust mekaniserad värld där de två karaktärerna såg ut som robotar. Min vän fick utforska ett mer tecknat land där karaktärerna såg ut som en björn och en fågel.
Bild: Tokoronyori/Kodansha och Bild: Tokoronyori/Kodansha
Min vän och jag spelade samma spel, förutom att vi såg olika världar och olika verktyg för att lösa varje pussel. Där jag kan ha fast mark kan min samarbetspartner ha giftigt vatten. I det fallet kunde jag gå över den fasta marken och sedan trycka en låda mot min samarbetspartner som skulle tillåta dem att hoppa över vattnet i sin värld. Spelet presenterar en kombination av plattformspussel som det här, under vilka du och din vän kommer att trycka och dra föremål som lådor, fläktar för att hjälpa till att hoppa högre och andra föremål för att ta sig från ena änden av skärmen till den andra. Men att spela från olika världar kräver konstant kommunikation. När vi spelar pratar jag och min vän om vad vi ser och inte ser så att vi kan få en uppfattning om vilka verktyg varje person arbetar med för att lösa pusslen.
Det är något som lätt kan bli en frustrerande upplevelse, men utvecklarna strör in funktioner för att överbrygga klyftorna i perspektiv. När min vän klättrar på en kedja som jag inte har i min värld kan jag se en svärm av små robotar som tar formen av föremålet han använder, ger en bild av hur han klättrar och ger mig en uppfattning om vad som händer i den andra värld. På samma sätt kan jag också höra ljudeffekterna från den andra världen, som ger mig en fingervisning om vad som händer. Jag får aldrig se det där andra stället, men jag kan åtminstone vara medveten om det.
Spegelvärldarna är nyckeln till både spelet och berättelsen om Bokura. Bokura är i grunden ett lynnigt spel om de unika perspektiven varje person ger världen. Vid ett tillfälle instruerar spelet min vän och mig att stänga av röstchatt så att vi båda kan hjälpa till att navigera i en konflikt mellan två andra icke-spelbara karaktärer. När vi kommer tillbaka brottas jag och min vän med våra erfarenheter av att bara höra en sida av historien och hur vi känner inför att behöva göra ett val baserat på vad vi alla visste.
Först var jag ledsen över att jag hamnade i den mer dämpade maskinvärlden och inte den färgglada. Med tiden började jag dock uppskatta min tid med min karaktär. Det som bara kan vara en robot för mig kan se ut som ett dött djurkadaver för min vän. Visst, jag fick inte spela som de söta djuren, men jag behövde inte heller se samma fasor. Resultatet är ett udda men minnesvärt sätt att lyfta fram de unika perspektiv vi tillför vardagen – och hur viktigt det är att hitta ett sätt att prata med varandra om det.