Taylor Stewart och Andy Grush har gjort filmer tillsammans som Newton Brothers i 15 år. De har arbetat med samtida storheter som Hans Zimmer och Danny Elfman, de har komponerat partituren till Five Nights at Freddy's och The Fall of the House of Usher, och de har precis spenderat vem vet hur länge med att marinera i musiken till X-Men: The Animerad serie för att skapa musiken till dess uppföljare, X-Men '97.
Så vad, enligt deras professionella åsikt, gör det ursprungliga, outplånliga X-Men: The Animated Series-temat så minnesvärt?
“Slicket är bara super catchy,” sa Grush till ProSpelare via video. “Det upprepas flera gånger. Även när den modulerar spelar den samma sak – vi rör oss uppåt och sedan tillbaka ner. Och så älskar jag trillingssektionen som den går till. Det är lysande. Det förändrar allt, känns väldigt dramatiskt och dynamiskt, och sedan kommer du direkt tillbaka in i (slicket). Och det bara, liksom…” Han gjorde en paus och funderade. “Det bara sliter. (…) Det är det enda sättet jag kan beskriva det på. Det bara sliter.
“Taylor och jag känner oss verkligen lyckliga över att ha kunnat arbeta med det materialet.”
Det materialet var verk av kompositören Ron Wasserman, som också gjorde sådana 1990-tals standbys som öppningstemat för Mighty Morphin Power Rangers, och Stewart och Grush håller det båda i fanvördnad. Ändå var den första frågan de var tvungna att besvara om de helt enkelt skulle replikera Wassermans drivande, synth-forward-tema eller att återuppfinna det för en ny show och ett nytt decennium.
Stewart sa att de förberedde sju eller åtta olika versioner av temat Animated Series för granskning. Vissa var helt orkestrala, andra synthtunga, “en del var mycket modernare, ett par sorgliga och mer minimala.” Därifrån handlade hela processen om balans.
Nostalgi, eller en uppdatering? “Vi ville behålla det baserat på originalet som vi alla älskar, för det är vad vi minns som barn. Det är vad vi alla blir entusiastiska över, säger Stewart. Original analoga synthmaskiner, eller moderna digitala? Grush sa att han njöt av en chans att använda en plug-in-version av en Yamaha DX7 i programmets “Summers”-tema, ett allestädes närvarande instrument för popmusik från 80-talet som han aldrig hade haft råd med som barn.
Och hur mycket ljud var för mycket ljud?
Den frågan var kärnan i deras mest anmärkningsvärda utvikning från Wassermans ursprungliga temalåt: att minimera kontrapunkten i låtens sista avsnitt. Du kan höra det genom att jämföra de två spåren nedan – grunden för synthsträngar och en sista klockton är mycket mer dämpad i det nya temat.
Det är långt ifrån för ProSpelare att välja ett par erfarna kompositörer, men som före detta slagverkare och spelare av de rörformiga klockorna var den här författaren tvungen att fråga.
För Stewart och Grush var skillnaden i vikten och kraften hos moderna instrument, syntar och digitalt ljud. “Vi kom till ett ställe där banan var helt där, men den var för stor. Det hände för mycket”, förklarade Grush. “Och så då var det som, Tja, låt oss ta ut några av de nya moderna syntharna och lämna in kontrapunkten. Och det var som, Tja, nu har den inte en del av den vikt som den har. Så sedan satte vi in dem igen, och sedan tystade vi en del av kontrapunkten – inte allt, vi behöll en del av kontrapunkten i slutet. Men vi tappade den i triplettsektionen, och vi förlorade de flesta av de rörformade klockorna också, eftersom det bara var fastigheter. Det korta svaret är fastigheter.”
Men även efter att ha hittat den balansen i X-Men '97 säsong 1 (en andra säsong är redan i produktion), befinner sig Stewart och Grush med lika många frågor som när de började.
“Vi vill ta Ron (Wasserman) på middag. Vi vill fråga honom så många saker, säger Grush. “Från vår förståelse från World Wide Web, vilket kan vara helt fel, var det att de inte gav honom massor av resurser under säsong 1 och han gjorde fortfarande denna otroliga poäng. (…) Vi hoppas kunna ta Ron på middag, om han får oss någon gång, eftersom vi har så många frågor.”
Nya avsnitt av X-Men '97 släpps varje onsdag på Disney Plus.