Crusader Kings 3:s senaste expansion, Legends of the Dead, lägger till två huvudelement till spelet. Den första är en känsla av arv, med enskilda monarker som skapar sina egna legender inom din större dynasti. Den andra är mycket mindre magnifik: införandet av plågor. Förvånar absolut ingen, de förstör allas dag i mitt medeltida kungarike.
När jag spelar Crusader Kings 3 ägnar jag min tid åt att fokusera på min herre (eller dam). Deras beslut påverkar ställningen och ödet för den övergripande dynastin, och när en passerar överlämnar de tronen till sin arvtagare. Det roliga kommer in när adelsmän slåss om territorium, utmanar varandras anspråk eller försöker mörda varandra. Jag måste inte bara leda militära kampanjer, utan jag måste navigera i intrigen i ett kungligt hov och hålla mina undersåtar och vasaller glada. Det är mycket att jonglera — och saker blir bara värre när en pest dyker upp.
Det finns den ökända svarta pesten så klart, men det finns mindre pox och sjukdomar som kan kasta en skiftnyckel i mina komplexa planer. Jag startade ett lopp i södra Irland, och genom taktiska äktenskap lyckades jag förena hela ön och en stor del av England under min fana. Och så dök den romanska pesten upp. Trots namnet såg mitt kungarike inte ett plötsligt uppsving i nyckfulla romanser. Det var en hostande, svettig, dödlig feber som tog ut tre av mina barn och en stor del av mitt medborgarskap.
Bild: Paradox Interactive
Som tur var hade jag ett skåp fullt av proffs som kunde hjälpa mig att navigera i det här problemet. Det som förvånade mig var att några av deras förslag speglade dagens debatter från vår egen senaste pandemi. Några av mina rådgivare sa till mig att jag skulle låsa saker, sätta i karantän och sedan flytta in med aggressiv medicinsk behandling. Men de skulle varna mig för konsekvenserna av ett sådant val, särskilt en hårt misshandlad ekonomi. Jag var tvungen att välja om jag skulle vidta åtgärder och hur allvarlig den åtgärden skulle vara. I min brådska att fylla upp min guldkista och behålla mina handelslinjer valde jag minimal support. Det slog ganska hårt tillbaka och mina stackars bönder fick betala priset.
Vissa saker är bekanta och moderna, men andra delar av Crusader Kings 3:s skildring av plågor är helt medeltida. När den romantiska pesten väl slog till hade jag möjlighet att låsa in mitt kungarike, men jag kunde också välja att bara ta min familj i avskildhet och hålla dem säkra. Jag bestämde mig för att det som var bra för gåsen var bra för gåsen, och eftersom jag lät människorna röra sig fritt är det bara rimligt att kungafamiljen ska vara lika obekymrad. Jag hade trots allt en kunglig läkare, så vi skulle klara oss… eller hur?
Läkaren kunde inte bota mina barn med förstklassiga tekniker som “blödning” och “bön”, så när min nuvarande drottning blev sjuk fick jag panik. Jag bad om den mest drastiska behandlingen som fanns, och läkaren försökte ta bort det drabbade köttet i hennes ansikte. Så nu måste min drottning regera över sitt pestridna kungarike med en järnmask. Inte bra!
På plussidan är mina fiender lika drabbade av sjukdom och död. Det är det fina med plågor: de är angripare med lika möjligheter. Jag kanske är nere på några barn och ett ansikte, men jag kommer inte sluta erövra och bygga ett arv – och det är det fina med Crusader Kings 3.