“Varje som helst tillräckligt avancerad teknik går inte att urskilja från magi.”
Arthur C. Clarke, den hyllade sci-fi-författaren till Childhood’s End som kanske är mest känd för sitt manus (och senare romanisering) för Stanley Kubricks episka sci-fi-drama 2001: A Space Odyssey, skrev dessa ord, som förekommer i en återpublicerad 1973 revidering av hans essä från 1962 “Framtidens profiler: En undersökning av det möjligas gränser.” Retroaktivt citerat som den tredje av Clarkes så kallade “tre lagar”, är ordspråket idag utan tvekan ett av Clarkes mest kända och flitigt citerade citat, som vanligtvis används för att illustrera klyftan mellan exponentiella framsteg inom teknik och den jämförelsevis långsammare förståelsen – än mindre acceptans — av nämnda teknik av allmänheten.
Det är en princip som du kan se upprepas genom hela science fiction, från Matrix-seriens Oracle till Star Treks replikatorer. Och det dök upp i mitt huvud igen när jag såg Mrs Davis, det nya sci-fi actiondramat från Damon Lindelof (The Leftovers) och Tara Hernandez (The Big Bang Theory). Det är ett citat som inte bara utnyttjar den märkliga överlappningen mellan showens duellerande skildringar av tro och teknik, utan lutar sig in i seriens genreblandningspremiss och idiosynkratiska karaktärer. Med ett ord, det är magi.
(Red. anmärkning: Det här inlägget innehåller några spoilers för det första och andra avsnittet av Mrs. Davis.)
Foto: Colleen Hayes/Peacock
Utspelar sig i en inte så avlägsen framtid, och serien spelar Betty Gilpin (Glow) som Simone, en nunna som befinner sig i konflikt med den självbetitlade Mrs. Davis, en hyperavancerad algoritm som nästan styr hela den mänskliga civilisationen som vi vet det. Detta sätter upp showens större teman ganska rent: Simone, en nunna, representerar begreppet tro, subjektivitet och fri vilja inför Mrs Davis, en algoritm som representerar teknik, antagandet om uppnåbar objektivitet och en deterministisk syn av liv som kvantifierar summan av mänsklig kunskap, erfarenhet, interaktion och fysisk existens till ett enda stort nät av quid pro quo mätt i ettor och nollor. Naturligtvis tål den förra inte det senare.
Begreppet “vetenskap kontra teknik” är vanligt inom science fiction, uppenbart i filmer som 1997:s Contact och 2016:s Arrival och TV-program så nya som Westworld och Outer Range. Mrs Davis introducerar en spännande twist på denna återkommande tematiska konflikt, och centraliserar ett element som överbryggar gapet mellan de två på ett oväntat sätt: magi.
Foto: Christina Belle/Peacock
Vi möter först Simone som bokstavligen anländer till häst för att rädda en man från att bli lurad av en grupp magiker. Senare avslöjar programmet att Simones fiendskap mot trollkarlar härrör från hennes eget magirelaterade förflutna: Hon var dotter till två trollkarlar, och som barn fungerade hon som en växt och lurade folkmassor runt Reno.
Den känslomässigt manipulativa karaktären av hennes förhållande mellan hennes mor och far ansträngde inte bara hennes hemliv, utan hennes tro på allt utanför henne själv. Efter att ha konverterat och blivit nunna, gjorde Simone det till sitt personliga uppdrag att avslöja magiker som försöker undergräva andras tro och böja deras förtroende till sina egna skändliga syften. När det gäller Mrs Davis, ett avancerat, mystiskt öppen källkodsprogram vars ursprung och avsedda syfte är lika okända som dess materiella begränsningar, ser Simone bara ytterligare en perversion av tro och tillit. Bara ännu ett elakt trick gjort på bekostnad av en fången publik av omedvetna sossar, om än utspelat på en global civilisatorisk skala.
När Simone skickas på uppdrag för att äntligen konfrontera Mrs Davis, kommer hon till sin gamla grundskola. Där interagerar hon med en lärare som, genom att använda en av de öronmonterade mottagare som ses genom serien, talar för Mrs Davis som sin “proxy”. Läraren erbjuder Simone en låda med ett viktat kort – hjärternas drottning, samma kort som hennes far hade tränat henne att “fånga” för flera år sedan. “Hur visste du?” Simone frågar Mrs Davis ombud, som hon svarar: “En magiker avslöjar aldrig deras hemligheter.” När Simone svarar att Mrs Davis inte är en trollkarl, utan snarare en dator, svarar Mrs Davis’ proxy: “Kan jag inte vara båda?”
Foto: Colleen Hayes/Peacock
Denna interaktion kan tyckas hårdhänt i ansiktet, men det är en som slår ett kraftfullt ackord när det gäller datorteknikens roll i våra vardagliga liv. För att läsa just denna sida behöver du någon form av elektronisk pryl. Om jag skulle fråga dig hur den enheten kan göra det, skulle du kunna förklara för mig steg för steg hur det är möjligt utan att använda en sökmotor? Sannolikt inte, och för att vara helt ärlig, så kunde inte jag heller, för så mycket som vi skulle vilja anta något annat, så vilar våra dagliga interaktioner med teknologin mer eller mindre på en omedveten troshandling, om inte i en högre makt än i tillförlitligheten hos tillverkare, programmerare, ingenjörer och produkttestare – för att inte tala om den vetenskapliga metodens replikerbarhet – när det gäller att leverera konsumentprodukter som vi sedan dess har blivit allt mer beroende av till den grad att vi är nästan hopplöst odugliga utan den.
Mrs Davis är intresserad av att peppa på dessa teman, och skillnaden (om det finns en) mellan dessa respektive språng av tro och hängivenhet i de fyra första avsnitten. Var serien tar vägen härifrån är någons gissning, eftersom mysteriet med Mrs Davis exakta ursprung och fysiska plats verkar ha hamnat i baksätet till det utspelade dramat om Simones förflutna och den potentiella kärlekstriangeln mellan henne själv, hennes ex-pojkvän Wiley ( Jake McDorman) och hennes “partner” Jay (Andy McQueen).
Personligen är jag inte helt övertygad om att Mrs Davis är seriens sanna antagonist, än mindre vem som helst (eller vad som helst) som skapade henne. Och för att vara helt ärlig, frågan om Mrs Davis’ lojalitet och ursprung verkar vid sidan av poängen med seriens verkliga fokus. Det är de större frågorna, som hur kan vi leva hälsosamt vid sidan av teknologin utan att det urholkar vår förmåga att på ett meningsfullt sätt ansluta inte bara till andra människor, utan till våra egna intressen, passioner och önskningar, som serien hittills verkar mer intresserad av – och om så jag följer gärna med bara för att se vilka svar – om några – detta magiska trick måste avslöja i slutändan.