Som de flesta roliga historier verkar No Hard Feelings vara en dålig idé till en början. Det är en film där Jennifer Lawrence, i sin första huvudroll i en komedi, ägnar ungefär 103 minuter åt att försöka förföra en socialt besvärlig 19-åring för ekonomisk vinning. Det är också väldigt roligt och en bra påminnelse om hur bra J-Law är på att lysa upp en skärm.
Lawrence spelar Maddie Barker, en kvinna som har vuxit upp i Montauk hela sitt liv och som försöker stanna där. Maddie kämpar för att betala fastighetsskatt på hemmet hon ärvt från sin bortgångne mamma, och klarar sig på ströjobb – och förlorar sedan sin bil för att inte heller betala för det. Ingen bil betyder ingen Uber-körning och inga turistpengar för räkningar. Men Maddie har hittat ett otroligt okonventionellt sätt att få nya hjul: Ett par rika föräldrar som är villiga att ge en bil till en trevlig tjej som ska sova med deras instängda 19-åriga son innan han går till college.
No Hard Feelings har en premiss som, på pappret, går utanför gränsen för god smak, men i praktiken är den för söt för att någonsin vara överskridande eller överdrivet påfrestande. Maddie är en het röra som glatt bränner broar och inte bryr sig så mycket om sociala trevligheter; Det är ingen stor grej för henne att träffa en 19-åring. Tyvärr är Percy (Andrew Barth Feldman), sa tonåring, för nervös och söt för att acceptera några av Maddies framsteg, och hon måste vinna över honom – eftersom Percy inte kan veta att hans föräldrar ordnade det hela.
Foto: Macall Polay/Sony Pictures Entertainment
Sexfars ger vika för en berättelse om osannolik vänskap när Maddie försöker förföra en pojke som är för rädd för allt för att ens kunna registrera att han blir påkörd, och Maddie måste tävla i ett tiokamp av förnedring – att bli makad, slå skiten ur några tjuvar när hon är naken och får hennes rumpa i brand medan hon klamrar sig fast vid huven på en bil, bland annat – för att övertyga Percy att öppna upp sig sexuellt. Men No Hard Feelings är faktiskt en berättelse om att både Percy och Maddie behöver öppna sig känslomässigt, för att ta sig framåt ur hjulspåret som de var och en inte är villiga att erkänna att de befinner sig i.
Mestadels är No Hard Feelings en påminnelse om att Lawrence – en skådespelare som exploderade i popularitet tack vare styrkan hos oförglömliga dramatiska roller i filmer som Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och Hunger Games-serien – är extremt rolig. Oavsett om det är den fysiska komedin med Maddies överdrivna come-on, hennes smutsiga och svärande nedslag riktade mot ex-pojkvänner och andra tonåringar, eller hennes knappt sjudande ilska mot de rika semesterfirare som översvämmar hennes hemstad varje år, är Lawrence rolig i flera register, och hela filmen hålls samman av hennes rena karisma.
Därmed inte sagt att resten av filmen är tråkig. Feldman håller sig själv i rollen som heteroman, en utmärkt folie för Lawrences upptåg och den do-ögda mitten för resten av skådespelaren att kretsa runt, från hans övermodiga föräldrar (Matthew Broderick och Laura Benanti) till hans fortfarande närvarande barnflicka ( Kyle Mooney), allt tjafsar om en ung man som inte vill bli bråkad över, men som inte kan komma på hur han ska möta världen på egen hand.
Foto: Macall Polay/Sony Pictures Entertainment
Och ändå är Lawrence det mest övertygande argumentet för No Hard Feelings. Medan filmen gynnar sötma framför töntig på ett sätt som gör det till en rörig tredje akt, håller Lawrences framträdande ihop det hela med äkta hjärta. Som Maddie är hon inte intresserad av att slipa bort en svår karaktärs grova kanter, utan visar istället hur den karaktären kommer att förstå varför de är svåra, och kanske till och med accepterar det.
Det tidiga 2020-talet har varit en fritid för Jennifer Lawrence jämfört med hennes tidigare produktion, med No Hard Feelings bara hennes tredje film under de senaste fyra åren. Det har också varit en lätt tid för stora, R-klassade studiokomedier, en genre som har kämpat för att hitta den sortens framgång skräckfilmer har haft genom att sticka ut mitt i den ändlösa vågen av franchisefilm. Det behöver det dock inte vara. Ibland, för en bra stund, behöver du bara en bra skådespelare och en berättelse som verkar vara en riktigt dålig idé.