Att säga att Alan Wake 2 hakade på mig från början vore en underdrift. Överlevnads-skräckmästerverket var gripande, overkligt och läskigt från den andra Remedy Entertainment gav mig kontroll över en naken man som precis hade krupit ut ur en övernaturlig sjö och befunnit sig vilse i skogen och jagad av en galen kult. Men en sekvens, lite mer än halvvägs genom berättelsen, övertygade mig om att jag verkligen spelade ett spel för evigheter.
(Red. Notera: Spoilers följer för Alans berättelse i “We Sing”-delen av kapitlet “Initiation”.)
Efter att ha fått möjligheten att fritt växla mellan de parallella (och ibland korsande) berättelserna av FBI-agenten Saga Anderson och titelförfattaren, valde jag att hålla mig till den förstnämnda i ungefär fyra timmar. Jag älskar dess sammanflöde av vibbar från True Detectives första säsong, Twin Peaks, Resident Evil 4 och procedurer som Mindhunter eller till och med Mare of Easttown. Vad mer är, Saga är lika övertygande karaktär som jag har sett hela året, med en förmåga för snabb dialog och en gränsöverskridande övermänsklig intuition. Hon är cool som fan, och jag ville inte lämna de läskiga Pacific Northwest-städerna Bright Falls eller grannlandet Watery.
Men vid en viss tidpunkt tjatade det på mig att det i princip fanns ett helt andra tv-spel jag inte spelade. Och när jag återvände till Alans “verklighet” i The Dark Place, en mardrömslik faksimil av New York City, blev jag förvånad över att hitta mig själv tillbaka i det gröna rummet för In Between with Mr. Door, talkshowen där Alans historia började. Slinga scenarier som ändras varje gång du reser genom dem är ett vanligt tema i alla Remedys spel, så jag blev inte chockad i sig – det vill säga förrän jag sögs in i det gröna rummets TV och gick in i en full-on interaktiv sten opera.
Ja! Du hörde mig väldigt rätt! “We Sing”, en del som förekommer lite mer än halvvägs i Alans “Initiation”-kapitel, ger dig i uppdrag att resa (och slåss) genom en labyrintisk sekvens av korridorer kantade av jättelika skärmar där värden Mr. Door (David Harewood) Poets of the Fall (det finska bandet känt som The Old Gods of Asgard i den här serien), Alan själv och jävla Sam Lake gör alla ett live-action-dansnummer med en mängd backup-dansare som spelar en finsk metalballad. Dröja för länge i ett avsnitt (jag skulle inte klandra dig — jag är ganska säker på att sekvensen utlöste en syratripp-flashback för mig) och Lake och musikerna kommer glatt att peka dig till nästa rum.
Bild: Remedy Entertainment/Epic Games via ProSpelare
Men här är grejen: låten är orimligt bra. Harewood har sångkotletter. Sjön kan röra sig. Gitarristen Olli Tukiainen framför vad som känns som ett två minuters gitarrsolo som smälter hans Flying V-gitarr medan du smälter tagna fiender med din nyfunna flare gun. “Visa mig ljusets förkämpe”, ropar poeterna, “jag ska visa dig mörkrets härold.” Fy fan, tänkte jag för mig själv när jag undvek den trubbiga änden av en Takens hammare. TV-spel regel.
Jag antar att jag inte borde bli förvånad: Controls Ashtray Maze, det spelets mest refererade sekvens, var också ett kalejdoskopiskt utspel genom briljant nivådesign, satt till en Poets-låt, inte mindre. Verkligen, “We Sing” är en del av Remedys pågående utmärkta hantverk.
Alan Wake 2 är fylld av ögonblick jag sent kommer att glömma. Det är en lynchisk ode till skräck av alla slag, med övertygande Metroidvania-aspekter och pussel som vida överträffar dem i Resident Evil 4. Den tar också enorma svängningar med sin Mind Place-mekaniker, och själva det faktum att du kan byta mellan Saga och Alan på nästan någon punkt i spelet. Men “We Sing” förvånade mig på ett sätt som inget annat tv-spel har 2023. Med tanke på tillräckligt med tid och avstånd (när jag faktiskt sliter mig från det här spelet, när det än kan vara), misstänker jag att det kommer att hålla sig kvar i mig i många år att komma.