Det är 1944. Nazisterna tvingas ut ur Finland, och de använder bränd jords taktik och bränner ner allt och alla på väg ut ur landet. De har förstört byar och kidnappat unga kvinnor, och nu letar de efter fler mål att ta ut sin ilska på efter deras förödmjukande nederlag.
[ifso id=”14201″]
Gå in i Aatami Korpi (Jorma Tommila), en grym, legendarisk finsk veteran från vinterkriget med sovjeterna. Han försöker sig på att leta efter guld, och han vill inte ha mycket med den nuvarande konflikten att göra. När en nazistisk bataljon av stridsvagnar och fordon passerar honom på fältet, ägnar han dem inte mycket uppmärksamhet. Men när en liten grupp nazister försöker stjäla hans guld och döda honom, bryter Aatami ut sina slumrande mordkunskaper och sätter igång och sänder ut soldaterna med hänsynslös, brutal övergivenhet.
Det är förutsättningen för Sisu, den nya engelskspråkiga finska filmen som vill fånga John Wick-fansens hjärtan överallt med sin egen version av hämndlysten “pensionerad mördare lämnar pensionering”. ”Sisu” är ett oöversättbart finskt begrepp, som inledningstexten förklarar: ”Det betyder en vitknöd form av mod och ofattbar beslutsamhet. Sisu manifesterar sig när allt hopp är förlorat.” I det här fallet manifesterar Sisu sig genom Aatami, en tyst, intensiv man som inte talar förrän filmens sista rader av dialog. Aatami färdas genom det vackra lappländska landskapet, som för en känsla av den finska landsbygdens viddlighet till Sisu, med tomheten och ödsligheten förstärkt av bilder av brända byar.
En betydande tonal sammandrabbning håller Sisu tillbaka från att vara den sorts roliga midnattsaction som den obevekliga reklamkampanjen lovar. Tommilas grundade, tysta framträdande som Aatami, tillsammans med det ganska konventionella sättet som regissören Jalmari Helander, filmfotografen Kjell Lagerroos och klipparen Juho Virolainen ramar in handlingen, antyder en mer seriös hämndthriller. Samtidigt, den blomstrande musiken, de töntiga kapiteltitlarna (“The Legend”, “The Nazis”, “Kill ‘Em All”) och några löjligt fåniga actionbeats (som att Aatami åker på botten av en flygplan genom att sätta in sin prospekteringsplocka i det när det lyfter) placera det mer stadigt i området för löjligt rolig actionmat.
Foto: Antti Rastivo/Freezing Point Oy
Aksel Hennies hotfulla prestation som huvudnazisten är lämpligt motbjudande – jag väntade spänt på hans explosiva död från början till slut. Jag önskar att han hade en mustasch att snurra på, eftersom det hade passat perfekt med tonen han går efter, en ton som Helander bara delvis förbinder sig till i Sisu. Hennie har länge utmärkt sig i att spela karaktärer med en olycksbådande kant under ytan (Headhunters, The Trip), och här får han bara gå all-out som en hotfull nazist. Sisu hade haft stor nytta av Helander och co. ger en liknande ton till resten av filmen.
Actionscenerna är brutala och visar många, många, många olika sätt att döda nazister. Det är något rättfärdigt i att se mängder av dem dö på så viscerala sätt. Filmens inledande actiontakt präglas av en mycket tillfredsställande kniv genom skallen. Många huvuden och kroppar exploderar. Och vid ett tillfälle skär Aatami en mans hals under vattnet så att han kan suga ut offrets syre ur hans perforerade luftstrupe.
Men Helanders kameraarbete och kampkoreografin från veteranstuntmannen Ouli Kitti är överraskande återhållsamma i en actionfilm vars kreativa uppenbarligen gladde sig över att hitta så många sätt att döda människor som möjligt. Detta håller Sisu tillbaka från att vara en kultaction gorefest som Project Wolf Hunting – i den där blodiga filmen använde regissören Hong-sun Kim ökänt 2,5 ton falskt blod och bibehöll en avgörande b-films ton under hela splatterfesten – eller något liknande Finsk kulthit “Nazis in space” Iron Sky, som till fullo omfamnade sin plats som midnattsaction.
Foto: Antti Rastivo/Freezing Point Oy
Sisus skapare var helt klart starkt inspirerade av John Wick-filmerna, särskilt i mytbildningen kring dess hjälte. Folk talar tysta om Aatami – en nazistisk officer förklarar att ryska soldater gav den finska kämpen smeknamnet “Den odödliga” för hans hjältemod under vinterkriget. Det känns i princip samma sak som scenen från originalet John Wick när Michael Nyqvist berättar för Dean Winters och Alfie Allen berättelsen om Baba Yaga, men utan den gryende insikten om meningslöshet (och glatt överdrivna undertexter) som gjorde den scenen så effektivt och mörkt humoristiskt.
Sisu vänder sig till en engelsktalande publik, som inleds med en berättarröst på engelska som sätter scenen för dem som kanske inte är bekanta med konflikten mellan Finland och Nazityskland. Konstigt nog talar till och med nazisterna med varandra på engelska. Ingen finska talas förrän i slutet av filmen, vilket tar bort en viss potential för en äkta finsk alternativhistoria/hämndberättelse. Detta och andra val lämnar Sisu fast mellan två toner utan att helt förbinda sig till någondera, och lovar mer än den i slutändan levererar.
Sisu spelar nu på bio.