Jag har en bekännelse: Innan den här veckan hade jag, Toussaint Egan, en erkänd älskare av animation och allt som är mörkt och läskigt, aldrig sett The Nightmare Before Christmas. Jag vet, det här är en chock; Jag ska ge dig en stund att bearbeta och samla dina käkar från golvet.
Om du är en av de otaliga filmbesökare som redan med rätta har blivit kär i Tim Burton och regissören Henry Selicks stop-motion animerade klassiker från 1993, kanske du blir helt förbryllad över varför eller hur det kunde ha tagit mig så lång tid att se The Mardrömmen före julafton. Sanningen är att jag har varit omgiven av det hela mitt liv, och som en följd av det tog jag det bara för givet.
The Nightmare Before Christmas fyller 30 år
Bild: Walt Disney Studios
Det har gått 30 halloween och 30 jular sedan The Nightmare Before Christmas gick upp på bio, och dess inflytande bara växer. ProSpelare hyllar Henry Selick och Tim Burtons mästerverk av stop-motion-animation med en trick-or-treat-påse med historier på goth kid-provstenen. Öppna resten av dina Nightmare Before Christmas presenter här.
Men det finns goda nyheter: jag hade fel, The Nightmare Before Christmas är fantastisk, och även om du tror att du känner till historien om den här filmen från den genomgripande varan eller kopplingarna mellan media, finns det mycket som kommer att överraska och glädja dig.
Karaktärerna Jack Skellington, trasdockan Sally och den spöklika hunden Zero var nästan allestädes närvarande för mig som barn under Halloween, och ännu mer när jag började gymnasiet, där många av mina klasskamrater rutinmässigt idrottade med t-shirts, nyckelringar , och andra tillbehör som de förmodligen hade köpt från Hot Topic. Ironiskt nog var det denna ständigt närvarande merchandise som underblåste min otippade “jag kommer att se den så småningom” attityd till filmen.
Det är inte så att jag inte respekterade Tim Burton eller Henry Selick; Batman från 1989 är en av de tidigaste filmerna jag kan minnas att jag såg på en enda gång, och jag har goda minnen av att titta på och njuta av James and the Giant Peach. Det är bara det att jag kände att jag i stort sett hade fått ihop allt om filmen via kulturell osmos. Plus att jag kände att jag hade ganska bra koll på kärnan tack vare att jag spelade Kingdom Hearts och Kingdom Hearts 2. Vad mer hade filmen att erbjuda?
Bild: Walt Disney Home Video
Det var först efter att jag äntligen satt mig ner för att titta på The Nightmare Before Christmas som jag insåg hur bråttom den antagandet var. Det dystra och förvrängda konstnärskapet i Selick och Burtons magnum opus – Batman: The Animated Series formade min smak och känslighet från en tidig ålder – skulle ha varit min skit under mina tonåringar. Till ingens förvåning älskade jag det; filmen är ett genuint under av stop-motion-animation och ett bestående bevis på hantverket och kreativiteten hos varje medlem i dess produktionsteam.
Danny Elfmans partitur är så oerhört underhållande, det är svårt att föreställa sig en version av The Nightmare Before Christmas som är det popkulturella fenomenet det är idag utan den. Medan jag var bekant med “This Is Halloween”, hade jag inte insett att majoriteten av filmen i sig var en musikal, ett faktum som bilder ensamma inte kan göra rättvisa för att förmedla. Från temasången till Oogie Boogies skurkaktiga ode, soundtracket är proppfullt av pittoreska citat och smarta fraser.
Bild: Walt Disney Home Video
Jag känner att det är helt rätt att påpeka saker som förvånade mig under min förstagångsvisning. Först och främst blev jag chockad över att Jack och Sally inte redan var ett föremål från början av filmen. Som paret så träffande sjunger i filmens sista ögonblick, är det tydligt som alla kan se att de helt enkelt är menade att vara. Jag kunde inte heller tro att Jack gick så långt som att kidnappa jultomten för att imitera honom, och jag förväntade mig inte heller att se den amerikanska militären ta till att skjuta ner Jack med luftvärnsartilleri.
Med tanke på hur framträdande Oogie Boogie framställs som den diametrala motsatsen till Jack Skellington i media associerade med The Nightmare Before Christmas, förväntade jag mig att han skulle vara mycket mer än den mindre antagonist han är i själva filmen. Han dyker inte upp förrän ungefär halvvägs genom andra akten, och även då är hans skurkaktiga ambitioner relativt tama jämfört med Jacks egna övernitiska intriger. Han försöker inte ens göra ett maktspel för att bli den nya de facto-ledaren för Halloween Town; han vill bara hota jultomten och vara en krypa. Inte precis den ambitionsnivå man kan förvänta sig av en skurk som annars i Kingdom Hearts porträtteras som att gnugga sig med några av Disneys största skurkar.
Bild: Walt Disney Home Video
Det mest överraskande jag lärde mig när jag äntligen såg The Nightmare Before Christmas var att inse hur kort den faktiskt är. Filmen fyller en otrolig mängd minnesvärda scenografier och karaktärer på bara en och en halv timmes speltid, var och en med sina egna distinkta personligheter, jobb och diverse egenheter. Det är ett faktum som fick mitt oavsiktliga undvikande av filmen att verka ännu mer löjligt i efterhand.
Jag antar att det delvis är min ultimata takeaway från att uppleva The Nightmare Before Christmas för första gången 2023. Det är inte bara en film som bärs av sina varor; det är verkligen en så bra film. Dess kombinerade kreativa och tekniska prestationer kulminerar i en unik och oförglömlig känsla av charm som varar även 30 år efter den första releasen. Om det finns någon visdom jag kan förmedla från min erfarenhet så är det denna: Var aldrig rädd för att ompröva konst som du annars skulle ha ignorerat eller förbisett tidigare. Det är aldrig för sent att bli förvånad över hur bra (eller till och med dåligt) något kan vara, och varje sådan upplevelse är värdefull.
Jag önskar ändå att Sora, Donald och Långben hade dykt upp någon gång.