På The Game Awards 2019 överraskade Microsoft alla inte bara med tillkännagivandet av Xbox Series X och S, utan också med en in-engine tech-demo som visade upp den grafik som skulle vara möjlig med nästa generations konsoler. Målet var att visa upp fotorealismpotentialen, och spelet det valde var Senuas Saga: Hellblade 2. Trailern är skrämmande och stämningsfull, med Senua som tar fram en skandinavisk folklåt och blänger intensivt när lågor och ljus omger henne. Om Microsoft ville göra ett minnesvärt plask så lyckades det definitivt.
Hellblade 2 var ett intressant val för att presentera de kommande konsolerna. Det första spelet, Hellblade: Senua’s Sacrifice, kom ut 2017, och även om det fick en stark inverkan på releasen hos både kritiker och spelare, försvann det liksom från allmänhetens medvetande efter ett tag. Anekdotiskt så känner jag många som hade hört talas om det men inte spelat det, av en eller annan anledning. Men eftersom Senua’s Saga har försenats flera gånger, med en release väntad i maj i år, är det ett bra tillfälle att hoppa in. Spelet är kort – cirka sex timmar långt – men det tog en stor risk genom att sätta en berättelse om psykisk ohälsa i centrum av ett actionspel på AAA-nivå. Dessutom kostar det bara $3 på Steam fram till den 25 januari, så du har nästan ingen ursäkt.
I Hellblade spelar du som Senua, en piktisk krigare som har rest till Helheim (den nordiska mytologins undre värld) för att rädda själen till sin döda älskare och bästa vän, Dillon. Även om hon kommer att stöta på många av de varelser och varelser du kan förvänta dig i en sådan miljö, gör två element resan mer hemsk. Den första är en röta som börjar på hennes hand och sprider sig över hennes kropp ju mer du dör i spelet, med ett löfte (och hot) att radera alla dina framsteg om det når hennes huvud. Det ökar inte bara trycket för att slutföra en redan utmanande upplevelse, utan det borrar också in i ditt huvud hur farligt Senuas uppdrag verkligen är.
Den andra är hallucinationerna. Ibland dyker de upp i form av miljöpussel och samlarföremål, som att lyfta fram runor, men de dyker också upp som röster, kända som Furies. Furies kommer att översvämma Senua (och spelaren) med kommentarer, det mesta förnedrande. Det finns också en berättare som tilltalar spelaren i en djup baryton som övermannar alla andra Fury, och som försöker övertyga Senua om hennes svagheter. Ljudblandningen låter rösterna komma in från alla omkring dig (spelet upplevs definitivt bäst med hörlurar), och talar om för dig att du är “patetisk” och “förbannad”, och till och med antyder självskada.
Bild: Ninja Theory
Mycket av samtalet kring Hellblade handlar om dess skildring av psykisk ohälsa, särskilt psykos. Senua har ett fysiskt mål att befria Dillon, som var hennes enda tröst, men hon försöker också finna frid från sin “förbannelse”, som tar formen av auditiva och visuella hallucinationer. Under hela spelet kommer du att se tillbakablickar och samla ledtrådar från hennes verklighet, och hur trauma och våld har påverkat henne. Medan mycket av det hon upplever är mytologiskt till sin natur, suddas gränsen hela tiden ut mellan vad som är verkligt och vad Senua tror är verkligt. Därmed inte sagt att spelet helt vill skära av henne från verkligheten. På ett sätt fungerar det för att validera hennes synvinkel och skapa förståelse hos spelaren om karaktären av det hon ser. Hennes psykos är inte nödvändigtvis en dålig sak, även om det kan vara skadligt.
Utvecklare på Ninja Theory arbetade med mentalvårdspersonal och människor som har hanterat tillståndet för att skildra Senuas resa på ett känsligt sätt. Även om resultaten inte alltid gav genklang hos spelare över hela linjen, och det finns definitivt kritik att förmedla om att använda ett allvarligt tillstånd som kärnberättelse och spelmekaniker, var det faktum att det överhuvudtaget tog upp dessa konversationer nytt under 2017. Naturligtvis, indiescenen och andra mindre titlar hade berättat dessa historier långt innan Hellblade kom, och 2017 var faktiskt ett fantastiskt år för eftertänksamma berättelser kring psykisk ohälsa och trauma (What Remains of Edith Finch och Night in the Woods kom ut det året, för exempel). Men bland större utgåvor var det inte riktigt lika vanligt.
Jag har inte upplevt psykos, men jag vet hur överväldigande psykisk ohälsa kan kännas. Jag hanterar påträngande röster som många gånger har övertygat mig om att jag är värdelös och får mig att gå in i mig själv. Senuas påträngande tankar tar en form som faktiskt kan forma hennes verklighet. Men allt är inte mörkt. Senuas psykos ger henne en uppskov i form av Dillon, som hon reser in i underjorden för att rädda. Medan Senua hade blivit “förbannad” från födseln med dessa hallucinationer, såg Dillon henne som en person. Hon bär hans huvud med sig, men i hennes sinne är han mycket närvarande och talar till henne från ett moln av blått ljus. Medan psykoser ses både i spelet av andra och i det verkliga livet som något som ska botas, ger det henne här en känsla av tröst. Det ger en mer multidimensionell vy som inte tvingar Senua att göra sig av med den, vilket känns uppfriskande.
Även utan allt det är själva spelet fantastiskt. Ninja Theorys marknadsföring drev med tanken att Hellblade var ett oberoende spel med AAA-nivå grafik, och spelet ser fortfarande otroligt ut även med dagens standarder. Det är helt vettigt varför Microsoft skulle lyfta fram Senuas Saga för sitt tillkännagivande. Om ett 2017-spel ser så bra ut, föreställ dig hur 2024-versionen skulle se ut.